Livstecken

Vad passar bättre än att skriva ett inlägg såhär mitt i Kalle Ankas jul?!

Har dåligt samvete över att mitt bloggskrivande inte varit så aktivt det sista. Jag har inga ursäkter, utan det beror på ren och skär lättja.

Då är det alltså jul, en högtid som för mig gärna hade fått passera obemärkt förbi. Om jag i vanliga fall inte brukar ha någon direkt julkänsla, så är den i år näst intill obefintlig.
Något jag ändå brukar gilla och är hyfsat bra på är att köpa julklappar...men i år har det bara inte inte känts kul och inspirationen har varit lika med noll. 

Firar julen hos dem som trogna läsare känner som "mostern och morbrodern", här finns även lilla mor, kusin med fru och deras tre söner. Har haft lite funderingar om det här med att nu komma hit igen, senast jag var här var ju under cellgiftsbehandlingen när jag mådde som allra sämst!

Eftersom nu julklappsköpandet inte "lyckades" så har jag istället för vanliga klappar köpt gåvor hos Unicef gåvoshop som kommer att hjälpa barn och mödrar i tredje världen. Och jag har nog aldrig förr känt mig mer nöjd och tillfreds som jag nu gör iom. detta beslut.

Kärlek & Frid!

Senaste veckan i bilder

Var på kasinot och åt lunch med några "cancertjejer"

Träffade den sötaste av tomtens renar

Bakade pepparkakor för kung och fosterland

Julade till ett vandrarhem

Bullar bakades

Fåglarna fick hemgjort godis

Mera pynt

Ett av mina favoritbarn försjunken i tankar (?)

Äntligen en promenad i snö och kyla

Den lilla skogen i vinterskrud

Finders, keepers

Var och slängde sopor i det som alltid överfulla soprummet. Någon hade där slängt en i mitt tycke rätt snygg papperkorg/tunna i metall!
Tunnan fick följa med mig hem...funderar nu på om det räknas som stöld eller återvinning när den är som bäst?

Mycket spännande kan man hitta. Dock lät jag platt-tvn stå kvar!

Objuden gäst

Idag är en sådan där dag när jag grubblar lite mer än vanligt, att jag gör det just idag har en ganska simpel förklaring.

För ett år sedan imorgon, den 9 november 2011 satt jag i sällskap med min moster i ett undersökningsrum på kirurgmottagningen på Sahlgrenska. Jag skulle nu få det svar jag redan var beredd på att få. 
Den kvinnliga söta läkaren i min egen ålder kom in och sa: Du har nog förstått att det inte är så roliga saker vi ska prata om!? Mitt svar var förstås att jag förstått det, hur jag nu kunde veta eller förstå är svårt att förklara...jag bara visste. 

På något märkligt sätt kändes det som att SJÄLVKLART SKA JAG HA CANCER också, jag menar mitt 2011 hade fram till den 9 november varit ett av de bästa år i mitt liv så då måste ju det uppvägas på nåt sätt, eller?

Men jag vägrar att bli bitter och tänka varför just jag, bättre att det drabbar mig än någon som har mer att förlora.
Självklart hatar jag att jag fått cancer och önskar att jag sluppit, det har inte gått en dag utan att jag tänkt på cancer och all skit som jag drabbats av i kölvattnet av diagnosen och behandlingarna.

Mina tankar och önskningar inför framtiden är än så länge rätt diffusa. 
Jag vill få ro och känna lycka!
Förhoppningsvis få träffa den där mannen jag samtalar med nästan dagligen, och vars väsen fyller mig med både kärlek, sorg, förvirring och nyfikenhet.

Här är länk till bloggens första inlägg!

Det stora mysteriet

En förmiddag härom veckan hörde jag att det rasslade till i mitt brevinkast, jag tänkte inte så mycket på det just då. Efter kanske en timme gick jag för att kolla vad det var som låtit, det kunde ju knappast vara posten då den inte brukar dyka upp förrän vid klockan 15 ungefär.
Döm om min förvåning när jag hittade teckningen nedan!

Jag har ingen som helst aning vem det är som ritat och lagt denna i mitt brevinkast, men väldigt glad blev jag. Och den är ju vansinnigt söt!

Flunsa

Jaha, här ligger jag i soffan och har influensa eller nåt liknande. Mår dock mycket bättre idag och har till och med varit till soprummet och slängt sopor. Oj oj oj vilken bedrift :)

Hade värsta dagarna i måndags och tisdags, då var jag rätt liten och ynklig milt sagt.
Just nu är jag mest tät och rosslig i bröstet och har tjock snuva.
Misstänker att mitt immunförsvar fortfarande inte riktigt är på topp efter cellgifterna?
Får se om jag ska ta och inhandla lite smått och gott för att boosta mig i veckan som kommer.

Med risk för att upprepa mig så har såklart mitt psyke inte varit (och är väl ff inte) på den ljusa sidan direkt...men vi (ni och jag) har lärt oss, att mår min kropp dåligt så gör psyket och själen det också!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Rosa fluff och gulligull

Uppmärksamma läsare kanske tänker att när ska människan skriva om Rosa bandet då?
Ja, såklart måste jag nämna det när det nu är oktober och Rosa bandetförsäljningen är igång och bröstcancer uppmärksammas i var och varannan tidning!

Jag har dragit mitt strå till stacken i alla fall (förutom det faktum att jag har bröstcancer och fått tillgång till behandlingar som kanske inte funnits om inte insamlingar likt Rosa bandet funnits!)

Tillsammans med några andra kvinnor i Bröstcancerföreningen Johanna i Göteborg stod jag och informerade om och sålde Rosa bandet på Göteborgs centralstation i måndags.
Köpte förstås det av designertrion Dagmar, designade bandet för 2012, utöver det har jag en musmatta, brosch, väsktag och nyckelband som alla är prydda med det rosa bandet!

Vill du veta mer om vart pengarna som insamlas går till så kan du läsa mer Här

Skärpning

Nej nu får jag verkligen ta och skärpa till mig, har ju inte skrivit något här sedan 19 september.
Så kan vi ju inte ha det...eller?!

Vad har då hänt i mitt fantastiskt spännande liv sedan sist? Ja inte så mycket känns det som, men det är väl inte helt sant...

Kan ju börja med att tala om att jag får intensivbehandling av mitt lymfödem nu, tror jag har varit hos lymfterapeuten ungefär åtta gånger under de senaste 2,5 veckorna. Behandlingen består av mjuka massagestrykningar för att få igång lymfflödet och därigenom minska svullnaden.
Efter varje behandling så lindar även lymfterapeuten min hand och arm (ända upp till armhålan) hårt, också detta för att få bort svullnaden och inte "vänja" kroppen vid att vara svullen.

Hjälper behandlingarna då kan man ju undra, jodå något bättre har det allt blivit. Framförallt så kan jag se att fingrarna har minskat något i omfång, och efter att jag varit lindad och/eller fått massagen så är även handen så gott som "normal".

 

Har även varit hos lymfterapeuten på Kungälvs sjukhus och mätt arm och hand för att få uppsytt ny kompressionsärm och handske. Det blev i svart även denna gång då de roliga färgerna (röd, cerise mm.) inte fanns i just den variant av ärm och handske jag behöver just nu. Men svart är i alla fall bättre än de asfula hudfärgade!

Pathetique

Patetisk jävla loser fylld av självförakt likt en tonåring. Så förbannad på mig själv för att vissa saker i mitt liv aldrig verkar förändras, trots att jag blir äldre och på de flesta andra plan, klokare!

Svullen och tung i benen är jag också till råga på allt.
Samt ont i knäna, har fått en blödning, finne på hakan, ont i tutten, fotsvett och fan och hans mormor!

Och jävlar vad skönt det är att få gnälla av sig ibland och få känna sig som en riktigt bitchig klimakteriekärring!!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Influensadepp

Fy för den lede säger jag bara, har varit sängliggande sedan i lördags i en helt vanlig rejäl förkylning. 

Tyvärr har jag alltid en tendens att bli även psykiskt påverkad när jag är sjuk, denna gång var/är inget undantag. Man (jag) hade väl trott att efter att ha fått en cancerdiagnos så skulle en "vanlig" sjukdom kännas som blaha blaha och en fis i rymden?
Jag kan lugnt säga att för egen del så har ångesten totalt knockat mig den här gången, som en fet jävla käftsmäll! 
Trots värkande huvud, bihålor och en täppt näsa så är det ändå ångesten som får mig att må riktigt, riktigt pissigt och ibland känna att jag inte vill vara med längre.

Idag har jag åtminstone lyckats uppbringa kraft både fysiskt och psykiskt för att ta mig utanför dörren. Bestämde mig så snart jag vaknat att ta cykeln och åka till apoteket och den lilla närbutiken för att inhandla lite nödvändigheter.
Jag vet ju att det känns bättre om jag får komma ut, men när man är riktigt under isen hjälper det inte med att man vet det, det svåra är att verkligen fixa att göra det. 
I mitt fall behövs det ibland att någon annan rent fysiskt "tar tag" i mig och tvingar ut mig så jag inte gräver ner mig totalt. 

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här inlägget mer än att jag just nu mår skit och att jag verkligen hatar det.

Antihormoner och bränna

Fick min första antihormonspruta (Zoladex) i torsdags, har ännu inte känt av några biverkningar, men de lär väl säkert dyka upp :S
Sprutan fick jag i magen och den sköt in ett litet implantat som utsöndrar antihormoner under 28 dagar tills det sen löser upp sig själv. Efter en månad får man en ny spruta, osv. under fem år.
Kan inte påstå att det gjorde ont när jag fick sprutan men nu har jag ett hyfsat stort blåmärke vid naveln, men det ska väl vara så antar jag.

Det ser lite värre ut i verkligheten, men inte lätt att ta bra kort på sin egen navel ;)

Min strålade tutte läker bra, inte några vätskande sår längre utan "bara" flagande hud på bröstvårtan och i armhålan.

Ångest är min arvedel

Mitt mående har varit väldigt upp och ner det sista, allt från djupa dalar till semihöga kullar. Ångest och oro är ju iofs något som funnits närvarande i mitt liv under en herrans massa år, men det gör det inte roligare direkt. Och nej, jag kan inte påstå att det blir så mycket lättare med åren, men dock har jag lärt mig att känna igen tecknen och gilla läget.
Ångest är verkligen ingen lek och absolut inget man önskar att någon ska behöva få uppleva!

Bildkälla: Google

 

Nya grepp

Som jag skrivit om tidigare så är strålningen över. Jag har för tillfället två stycken sår pga strålningen, ett på bröstvårtan/vårtgården (aj!) och ett i armhålan (ännu mera aj!).
Det är ett jäkla meck att lägga om dessa, speciellt det i armhålan, då man av uppenbara skäl (läs ömtålig hud pga strålning) inte kan tejpa fast förbanden. 
Så varje dag när jag tvättat mig och ska klä på mig står jag och svär, frustar och förbannar de jäkla förbanden som inte vill hålla sig på plats! Allt detta gör också att morgonbestyren tar betydligt längre tid än vanligt, men det vara ju inte för evigt som tur är.

Jag ska nu gå in i nästa skede av min behandling; närmare bestämt den femåriga antihormonbehandlingen!
Tanken var att jag redan förra veckan, direkt efter strålningen skulle börja ta en tablett som heter Tamoxifen. Dock hade jag inte hämtat ut denna på apoteket och det skulle visa sig vara ett bra beslut...
Onkologmottagningen ringde mig och meddelade att jag istället för Tamoxifen kommer att få Zoladex som är en annan typ av antihormon och som ges i sprutform på sjukhuset var fjärde vecka.
Varför nu detta kanske ni undrar? Jo det är så att Tamoxifenet innebär en viss ökat risk för blodpropp, och då jag tidigare haft en djup propp i benet (ca. 20 år sedan) är risken/chansen att jag drabbas igen ännu större. 
Så japp, det blir sprutor för mig i istället.

Första sprutan kommer att ges på torsdag den 23/8 och det är definitivt inget jag ser fram emot. Är ju inte spruträdd ett dugg men de eventuella biverkningarna skrämmer mig lite :S

Final

Så kom den då äntligen, dagen jag väntat på, dagen för den allra sista strålningen!

I torsdags var det dags och nu är ännu ett mål på den här resan avklarat. 
Det känns jätteskönt att slippa åka in till Göteborg vareviga dag men i övrigt så känner jag mig inte alls så sprudlande glad och lättad som jag trodde jag skulle göra...

Förutom strålning hade jag min ordinarie antikroppsbehandling i torsdags, och pga av en liten miss från sjukhusets sida (?) var jag tvungen att vara på plats senast kl. 7.00! 
Eftersom jag fick behandling så tidigt hade jag plötsligt fem timmar att slå ihjäl innan det var dags för strålningen kl. 14. Tursamt nog var vädret strålande så min tanke om att tillbringa tiden i Slottsskogen passade alldeles utmärkt. 
Dock var stora delar avspärrade pga Way Out West, men med lite finurlighet och mycket promenerande så lyckades jag ta mig runt och kolla på i stort sett alla djur :)

(Kan meddela att jag hade sjuk träningsvärk i fredags efter allt promenerande)

No fake

När man är van vid att folk frågar om man har lösögonfransar i vanliga fall
så känns det här lite bittert :P

Sveda & värk

Ja fy satan vad min stackars tutte svider, kliar och gör ont nu :S


Smörjer två gånger i veckan med kortisonsalva och övriga dagar med aloe veragel.
Idag på strålningen tyckte syrrorna dock att det var dags att börja lägga om bröstet med Mepilex-förband då jag är rejält röd och har svårt att sova då det gör såpass ont. Fick även en supersexig bh-topp som hjälper till att hålla förbandet på plats och som inte skaver (så mycket) :)
 Det är lite svårt att förklara hur tutten känns, men enklast är väl att förklara som att man bränt sig rejält i solen kombinerat med stramhet/hårdhet och en obehaglig tyngd...


Längesedan jag la upp några tuttbilder, så här kommer ett par dagsfärska! ;D

Sexiga bh-toppen

Väldigt rött bröst med Mepilex på de mest smärtsamma ställena.

Eew

Fy fasen vad mitt psyke hållet på och bråkar med mig nu. Galopperande ångest typ, ena stunden känner jag mig helt ok för att i nästa få sån oro och tyngd i kroppen.

Kan inte direkt sätta fingret på vad det är eller varför jag mår så här just nu...
Kanske är det ekonomin som aldrig går ihop, och/eller det faktum att jag inte riktigt vet vad som ska hända efter 31/8. Min heltidssjukskrivning sträcker sig till detta datum och vi (onkologen och jag) har ännu inte pratat om huruvida jag ska fortsätta vara "sjuk" på heltid eller ej.
Ovanstående stressar mig en hel del märker jag även om jag inte medvetet tänkt så mycket på det :(

En "lustig" sak som händer när jag får den här oron och ångesten är att min mage ballar ur och blir lika orolig den, plus ett ständigt lätt illamående...ja ni fattar, det är roligt nästan jämt :P



- Posted using BlogPress from my iPhone

Dagarna de går och går efter varandra...

Är det kanske så att precis som att bloggläsandet går ner under sommaren, på samma sätt minskar inspirationen till att skriva meningsfulla blogginlägg?


Just nu ser ju mina dagar i stort sett likadana ut; vakna, frukost, dator, kattlåda, duscha, klä på, sminka, ingenting, ingenting, buss/tåg, Sahlgrenska, buss/tåg, mat, kattmat, dator/tv, älskling, läggdags, sova...samma sak fem dagar i veckan!


Nu måste väl i alla fall folk vara nöjda med vädret, åtminstone här i Göteborgstrakten är det verkligen högsommar nu och riktigt varmt. 
Själv kan jag tycka att det är lite jobbigt med värmen, speciellt nu när kroppen redan är svullen så det räcker och bröstet och armhålan börjat svida och bli rejält rött pga strålningen.
Det jag mest av allt önskar mig nu är att få ligga i havet och njuta men under vardagarna är det ju av uppenbara skäl lite svårt att få till det då jag har strålningstider att passa. Hoppas att det till helgen kanske, kanske kan bli ett dopp eller två om jag har tur :)

Ingen fara på taket

Kanske någon undrar varför jag inte skrivit något på en vecka eller så?
Jag mår dock inte så dåligt, och har heller inte deppat ihop. Däremot har jag haft fullt upp med strålning, läkarbesök och inte minst Kungahälla Medeltidsdagar där jag varit med som bla projektledare sedan starten 2003. 
I år är väl min insats inte så stor jämförelsevis, utan jag hjälper till med det jag orkar och kan nu när kroppen inte riktigt är som den varit tidigare år.
Min största uppgift före, under och även efter festivalen som startade i går är att jag sköter vårat Twitterkonto! En uppgift som känns lagom ansträngande och som inte kräver att jag behöver passa några tider eller vara på någon specifik plats.
Trevligt som fasen är det men jag känner förstås att jag inte riktigt orkar så mycket som jag önskar. Vill man veta mer om medeltidsdagarna går det alldeles utmärkt att gå in på hemsidan och läsa, denna hittar ni Här.


Var på läkarbesök hos onkologen i måndags och där konstaterades det att jag sedan behandlingsstart gått upp 9 kilo!! :( En del av detta beror på att jag bundit mycket vätska i kroppen och förstås det faktum att jag ännu inte är så rörlig som jag var innan den här resan startade.
Onkologen skrev ut vätskedrivande som jag nu provar för att se om något av svullnaden i fötter, ben och kropp kan försvinna.

Fridag

Idag är det service av strålningsmaskinen i "mitt" rum på Sahlgrenska, detta innebär att jag har ledigt från strålningen idag.


Ungefär som vanligt när jag inte har något planerat blir jag sittande på rumpan och får inget gjort, har inte ens varit utanför dörren trots att solen (nästan) skiner.
Något jag gjort idag och igår är att jag färgat håret, ja de få testarna som har växt ut alltså!
Körde inte det kraftiga artilleriet med kemiska färger utan har denna gången använt henna istället. Kändes lite riskabelt att använda något annat så här innan håret är tillbaka i sin forna status.
Resultatet av detta blev en tjusig morotsröd hamsterpäls, men bättre det än den obeskrivbara (grå) färg som det var innan ;)

Nej, jag har inte tonsur...det är bara lite glest där fram :)

Lol

Efter att igår fått vänta på strålningen i en och en halv timme fick jag idag komma in en kvart före utsatt tid, bra där!


Då det idag var mitt femte strålningstillfälle frågade jag när det är dags att tatuera in prickarna som visar hur strålmaskinen ska ställas in. Det kan vi göra idag blev svaret, YES, skönt, då slipper jag de små irriterande "tejpbitarna" som satt över mina tuschmarkeringar! 
Döm om min förvåning när sköterskan istället för en tatueringsmaskin dyker upp med en "vanlig" nål och bara sticker lite lätt på de utmärkta ställena och sen "topsar" på lite färg. Jag som har två hyfsat stora (och en liten) tatueringar tycker knappast detta kan kallas tatuering och blev nästan lite besviken, och de små prickarna går nästan inte att se ;)

...

När jag tittar i spegeln ser jag någon som inte är Jag, någon jag inte vill vara...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Oro

Fy vad jag hatar att jag stressar upp mig och oroar mig för saker och ting :(


Imorgon ska jag ju (såklart) strålas igen, denna gång kl. 9.05. Direkt efter det, kl. 9.45 har jag tid för att göra ultraljud av hjärtat. Redan nu är jag alltså orolig och stressad över att jag kanske ska bli försenad till ultraljudet om strålningen drar ut på tiden...


Det är och har alltid varit min stora skräck att komma försent. Här har ni tjejen som aldrig kom försent till skolan och så gott som alltid varit på plats på mina arbetsplatser minst en halvtimme innan jag börjat!
Och eftersom jag själv är sådan här så tycker jag det är väldigt jobbigt med personer som är tvärtom, får ju liksom alltid vänta på dem extra länge då jag alltid är tidig...ja, ni fattar vilka I-landsproblem jag har att brottas med! ;)


Ser för övrigt inte det minsta fram emot ultraljudet, sist jag gjorde ultraljud av hjärtat gjorde det nämligen vansinnigt ont! 

Sol

Idag var det banne mig sol och varmt redan när jag piggt hoppade ur sängen kl. 5.15 ;)
Strax efter halv åtta var jag på plats på strålningsavdelningen, idag slapp jag sitta och vänta så länge utan på utsatt tid kallades jag in i "mitt" rum. Lite snabbare gick det idag då det inte var så många förberedelser som igår...fick dock ytterliggare några tuschmarkeringar på den gamle kroppen!


Tog bussen till Kungälv redan vid halv nio och möttes där av bästa F., och hennes lilla bebis. Promenix hem till henne och sedan åkte vi ner till vandrarhemmet (som F. för övrigt äger), och här sitter vi nu i solen med varsin kopp kaffe, våra respektive datorer och jobbar resp. njuter :)

Så här glad var den här killen över att få träffa mig :) <3

Strålad

Sitter på bussen hem från strålningen.
Allt gick bra, fick dock sitta och vänta i 45 min innan jag fick komma in, och jag som alltid är ute i god tid tyckte väl att det var sådär kul :S

Det blev dock inga prickar tatuerade idag utan det görs först efter femte gången eller nåt. Anledningen till det är att strålningsområdet kan svullna upp något och då måste man justera markeringarna.

Annars är jag pga personliga icke cancerrelatetade grejer lite låg för tillfället :( Hoppas att jag kan få ordning på det, för jag har varken tid eller ork...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Countdown

Nedräkningen har börjat, det är nu mindre än nitton timmar kvar tills min första strålbehandling. Klockan 8.15 imorgon ska jag vara på plats, denna den första gång kommer att ta ca en timme eller så då det ska tatueras in prickar och strålningsapparaturen ska ställas in. De efterföljande 24 strålningarna kommer att ta i runda slängar femton minuter per gång.


Min lilla mamma är lite (o)rolig och var osäker på om hon skulle kunna åka bort på kusinträff i Nyköping nu när jag ska börja strålas...vad sjutton tror hon ska kunna hända liksom? Det är ju inte så att hon bor så nära mig ändå, så om hon varit hemma och nåt (vad det som sagt nu skulle kunna vara) skulle hända hade hon ändå inte kunnat göra så mycket :)


I övrigt har jag just nu mycket problem med svullnad pga ansamlingar av vätska plus det förbaskade lymfödemet i hand och arm.
När jag var på min antikroppsbehandling förra veckan blev min kontaktsköterska lite oroad över armen då jag också har rätt ont emellanåt. Eftersom jag när jag var runt 20 år hade en djup blodpropp i benet så ville hon få kollat upp att jag inte drabbats av detta ovanpå allt annat elände. Sagt och gjort, en timme efter min behandling fick jag en akuttid på röntgen för att göra ett ultraljud av armen...och tack och lov INGEN propp!


Jag fick i förra veckan äntligen min ödemhandske och armstrumpa med posten och bär nu dessa dagligen nu när svullnaden är som värst. Känns rätt ok även om det kanske inte ser så "fashion" ut ;)

Ett stycke svullen fot med tillhörande ben.

Ödemarm med sexig handske och strumpa.

Konstig tjej

Tog cykeln ner till min närmsta affär City Gross häromdagen för lite nödvändig inhandling av diverse varor.
Som jag nämnde för ett par dagar sedan går jag nu ut utan att ha något på huvudet som döljer min ännu så länge sparsamt behårade skalp. Till detta ska tilläggas att jag är väldigt svullen i kroppen och det känns som jag vaggar fram pga av mina svullna ben och anklar (plus att jag får stanna var tionde meter pga värk i ryggen).

Med ovanstående i minnet se detta scenario framför er;
Jag är klar med handlandet och är på väg ut från affären utrustad med en stor låda kattsand i ena handen, en hyfsat stor påse matvaror i den andra och ett 6-pack toarullar under armen. 

Lätt frustande, pustande och svettig ser jag i ögonvrån att jag passerar ett barn på ca. 4-5 år. När jag nästan kommit ut ur affären hör jag nämnda barn ropa högt och tydligt: "Mamma, mamma, titta vilken konstig tjej!"

Vad säger man? Själv skrattade jag gott för mig själv och blev glad över det faktum att barnet kallade mig tjej och inte tant :)
Hur barnets mamma reagerade förtäljer inte historien, men jag kan väl kanske tänka mig att hon tyckte det var lite pinsamt...
 

Härliga måndag

Då var det måndag och ny vecka!
Jag vet inte hur många stausuppdateringar jag sett på facebook idag om vädret, kan säga att jag blir liiite trött på att folk klagar så på regnet. 
Själv älskar jag riktigt härligt busvädet med ösregn, åska och blixtar! Självklart tackar jag inte nej till sol och värme, men när nu solen lyser med sin frånvaro får man försöka göra det bästa av situationen :)


I morse gick jag upp kl. 5.45 för att åka in till Sahlgrenska och strålningsavdelningen, idag var det nämligen dags för förberedelser inför strålningen som för mig startar nästa onsdag.


Det första som gjordes var att gjuta en form som jag ska ligga i när jag strålas, detta för att man  ska ligga precis likadant varje gång man strålas. 
Själva formen kan väl enklast beskrivas som en saccosäck som man suger ut luften ur så den formas efter kroppen.
Efter detta var det dags för datortomografi och märkning med tusch på bröst och överkropp så att de som sköter strålningen ser var de ska rikta/ställa in strålningen. Tuschmärkningen får jag fram till nästa vecka fylla i om den bleknar, men när jag strålas nästa vecka kommer de att tatuera in mer eller mindre permanenta prickar så jag slipper tänka på att de kan försvinna!


Lägger in några bilder på min form och på tuttarna här nedan så ni kan se. Och för er som sett mina ärr i inlägg alldeles efter mina operationer kan se att de blivit mycket finare nu (ärren alltså, tuttarna ser ju ut som de gör!) ;)

Midsommarafton

Tog beslutet att börja gå ut utan sjal, mössa, peruk eller annat på huvudet, håret växer så det knakar nu och mår nog bara bra av lite frisk luft och sol :)

Hamnade en sväng på Marstrand och fick uppleva lite traditionellt svensk midsommarfirande, lagom generade människor som dansade och försökte se glada ut under något regntunga skyar!
En fika på berömda Berghs konditori hanns också med innan vi tog färjan över till Koön och bilen.


Väl hemma igen åt jag middag och tillbringade kvällen framför TV och dator...med andra ord en kväll som alla andra!

Ångest?

Har precis lagt mig i sängen efter att jag plötsligt började känna mig lite konstig.
Är lite osäker på om det "bara" är ångest eller om jag håller på att bli dålig också? Jaja, det känns lite bättre nu när jag ligger i sängen i alla fall.








- Posted using BlogPress from my iPhone

100

Det här är tydligen mitt 100:e blogginlägg sen jag startade den här bloggen, mycket har hänt under den här tiden men även mycket som inte hänt...


Nu har det gått flera timmar sen jag började skriva det här inlägget, och jag har funderat och funderat på vad jag ska skriva. Eller jag vet vad jag skulle vilja skriva men är inte så säker på att jag kommer att göra det...åtminstone kanske inte allt av det jag vill skriva.


Tror att jag skrivit förut om hur 2011 var ett toppenår för mig då jag äntligen började känna mig hel, uppskattad och till och med kunde uppskatta livet. Jag kände mig snygg, sexig, gick ner i vikt, tränade och kände mig för första gången ganska tillfreds med tillvaron.


Men som ni och jag vet har ju mycket av detta ändrats ganska radikalt sedan dess, och det känns INTE KUL ALLS!!!


Nu kanske ni tänker (och det är många som försöker peppa mig med det) att det kommer ju bli bra när behandlingarna är över och jag kan börja leva som "vanligt" igen. Men jag är skeptisk och inte alls övertygad om att det blir som förut (självklart kommer det aldrig bli precis som förut). Jag har aldrig varit en person som har tyckt att livet är så fruktansvärt underbart och värt att leva...är ibland lika rädd för livet som för döden.


Mycket av mina tankar just nu handlar om att jag inte riktigt vet om jag fixar att vara lika stark när det här är över, som jag är nu när jag de facto krigar mot en potentiellt dödlig sjukdom!?


Mina tankar och funderingar går också till den person som jag under nästan ett års tid "pratat" med via datorn och som har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Kommer vi någonsin att träffas eller lurar jag mig själv och stoppar huvudet i sanden istället för att se sanningen...


Time will tell gissar jag, men undrar också hur länge jag orkar.

Hårfager

Snart en och en halv vecka sedan sista cellgiftsbehandlingen och efter att under behandlingens gång ha slätrakat huvudet tre gånger så tycker jag att jag har fått riktigt mycket hår :)

Ajajaj

Fy faaan vilket pissdygn jag haft :(

Jag skrev ju igår att jag hade ganska så ont...man kan lugnt säga att det inte blev bättre direkt!
Har nog aldrig haft så ont i hela mitt liv, och smärtan satt inte bara på ett ställe utan i stort sett i hela kroppen. Ett av de jobbigaste ställena var i huvudet inkluderat käkar och tandkött, fy tusan vad obehagligt det var!
Medicinerade med absoluta maxdosen av Tramadol (morfinliknande) då jag märkte att enbart lägsta dosen gjorde nada för mig i det tillstånd jag var i.
Kombinerat med smärtan svettades jag som en gris, och jag skojar inte när jag säger att jag kunde vrida ur lakan och örngott i morse!

Tillbringade nästan hela dagen igår i horisontalt läge, pustande, stönande och emellanåt försökte jag göra lite djupandningsövningar vilket inte var helt lätt.

Idag mår jag än så länge riktigt hyfsat och hoppas och tror att det har vänt nu.

Klockan 13.30 ska jag träffa lymfterapeuten på Kungälvs Sjukhus för att se vad vi kan göra med mitt lymfödem. Ironiskt nog, bara för att jag ska träffa henne idag så är jag inte alls lika svullen som jag brukar vara, men jag tar med bilder så att hon får se hur det såg ut när det var som sämst!

Smärta

Tidig morgon och jag ligger på soffan med två spinnande och trampande katter på magen.

Jag har riktigt ont nu och har sovit dåligt de två senaste nätterna. Smärtan jag har är svår att förklara, men det är som en pulserande smärta i främst bröstbenet, ländryggen och benen.
Just denna smärta kommer av Ratiograstimsprutorna jag tar (har säkert skrivit om det förut).
Försöker så långt det är möjligt klara mig med vanliga receptfria värktabletter men inatt klarade jag mig inte längre utan tog till det kraftiga artilleriet!

Jag har nu sedan halv fyra i morse tagit två stycken Tramadol, som är ett morfinliknande preparat. Blir lite lagom lullig av de men det känns inte som jag blir negativt påverkad i alla fall.

I måndags var min pappa här och hälsade på, det kändes lite som ett nödvändigt ont då jag inte riktigt har samma behov som honom att träffas och höras av.
Fadern hade med sig mat att fylla frysen med (vilket han brukar ha)...han är så där typiskt pensionärsaktig och passar på att handla när det är speciella extraerbjudanden :)
Oavsett vad jag tycker om honom i övrigt så är jag förstås glad och tacksam över det jag får, att vara sjukskriven är ju inte direkt någon lyxtillvaro så all hjälp är välkommen!

Då pappa inte sett mig sen i början av mars fick han lite av en chock nu. Han sa till och med att han inte riktigt kände igen mig, och det förstår jag då jag inte känner igen mig själv!
Kroppen och ansiktet är periodvis väldigt svullna, och har knappt några ögonfransar eller bryn kvar, rör mig som en gammal ledbruten tant mm. mm.
Nej någon skönhet är jag inte just nu direkt ;P




- Posted using BlogPress from my iPhone

SPA

I fredags var det alltså dags för den efterlängtade SPA-dagen ihop med 14 andra tjejer från Bröstcancerföreningen Johanna!
Detta var mitt allra första besök på SPA men definitivt inte mitt sista, har alltid varit älskat att bada och basta så detta var verkligen något som passade mig som hand i handske!

Då detta var dagen efter min sista cytostatikabehandling kändes hela upplevelsen som ett firande i sig, och inte minst var det ytterst välgörande för min nu rätt så svullna och led/nedbrutna kropp!

Stället vi var på Arken Art Garden SPA  kan verkligen rekommenderas. Utsikt över havet, rogivande miljö (industriområdet utanför till trots), god mat och inte minst det härliga sällskapet :)