måndag 29 december 2014

Ett år

Vet inte ens om någon är intresserad längre, då det var så längesedan jag skrev?
Fortfarande cancerfri, men inte sjukdomsfri.

Så mycket som har hänt, så mycket att berätta, förklara och förstå.
Att ett år kan innehålla så mycket. Oändlig förtvivlan, maktlöshet och sorg som har, och fortfarande dominerar mitt liv.

Går sida vid sida med demonerna igen...



söndag 3 november 2013

Reflektioner

Det blir allt längre mellan mina inlägg, det beror väl i första hand inte på att jag inte har något att skriva om. Skälet är väl snarare att tiden och orken inte riktigt räcker till tyvärr.

Jobbar heltid med lönebidrag nu sedan snart tre månader tillbaka, och det funkar för det mesta bra.

Värken, stelheten och knakandet i lederna som är biverkningar av antiöstrogenet är uthärdliga men inte roliga. Det tillsammans med den usla konditionen gör att min kropp känns som den tillhör någon som är betydligt äldre än jag.

Och när jag nu är inne på detta med att känna sig gammal så tar jag sedan en vecka tillbaka även blodtrycksmedicin, då mitt tryck legat allt för högt under lång tid. Tror jag ska börja kräva av alla under 20 att kalla mig för ni och tant. 
Eller varför inte gå "all-in" och skaffa pimpad rollator, hatt och kräva pensionärsrabatt på bussen?!

Något mer positivt i mitt liv det senaste är att jag kommit igång och skrivit lite dikter igen. Aspirerar inte på något sätt att bli någon ny Lenngren eller Tranströmer, men kul att jag emellanåt får lite inspiration som omvandlas till ord med en viss poetisk touch.

Kanske publicerar lite fler av dessa alster här framöver...

torsdag 3 oktober 2013

Livets irrgångar förvirrar, förvillar och ger mig inga svar.

Jag frågar och söker men står ännu rådvill kvar.

Det själen önskar och sinnet vill, bubblar i hjärtat som aldrig är still.

Min tid på jorden är långsam men kort, ofta fast aldrig jag vill komma bort.

Dunkelt ser jag natten fly, med bävan inväntas dagen ny.


- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 11 september 2013

Inte ofta men ibland, önskar jag att jag hade en famn att krypa in i för en stund. En älskads armar som omsluter, viskar och smeker. Säger att allt ska bli bra, kysser tårarna från min kind.
Med kärlek som kan få mig att glömma allt mörker runtomkring.


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 10 september 2013

Lyckan kom för att stanna, men blott för en kort sekund. Två hjärtan som slog för varandra, i ljuvt och hemligt förbund.

Två trasiga själar och smärta är oket vi med oss bär. Vi båda ibland kunde önska, att vi slapp att vara just här.

Med stegen så tunga vi vandra, i världen som inte var vår. Men aldrig vår blick skulle visa hur dåligt vi ofta mår.

Förmågan att älska och drömma, att se att det kommer nåt nytt. Kanske det får oss glömma, tiden som redan har flytt.



- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 5 september 2013

Som om inget hänt

En blick, några ord och en känsla, något litet som för en kort stund gjorde att jag kände mig vacker och stark.
Som om inget hänt, som att jag fortfarande var den jag var.
Den jag var under det bästa året i mitt liv, året som sedan blev början på det värsta.
För ett ögonblick blev jag sedd av en okänds ögon, lyft av orden och varm i hjärtat.

Tack!

- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 19 juni 2013

Ångest och drömmar

Igår efter jag postat mitt senaste inlägg och jag skulle sova, slog den till...ångesten och den molande oron i magen!


Vet inte riktigt varför den kom just igår, för till skillnad mot tidigare kvällar var jag igår vid hyfsat gott mod. Men det är ju så med psyket, att det ofta lever efter egna lagar och gör som det vill.



När jag väl somnade drömde jag som vanligt mycket. Och jag har turen, eller beroende på hur man ser det, oturen att minnas mina drömmar. I natt drömde jag bland annat att jag skulle åka till USA och träffa min bror en sista gång, då cancern åter hade mig i sitt grepp och jag var på väg att dö. Trots detta upplevde jag inte drömmen som en mardröm utan som en ganska rogivande och ljus dröm.



Dock levde ångestkänslorna från gårdagskvällen kvar när jag vaknade, och de gjorde sig även påminda under större delen av dagen.


Just nu när jag skriver detta känns det dock helt ok, och så hoppas jag det förblir fram till jag somnar.





- Posted using BlogPress from my iPhone