Reflektioner

Det blir allt längre mellan mina inlägg, det beror väl i första hand inte på att jag inte har något att skriva om. Skälet är väl snarare att tiden och orken inte riktigt räcker till tyvärr.

Jobbar heltid med lönebidrag nu sedan snart tre månader tillbaka, och det funkar för det mesta bra.

Värken, stelheten och knakandet i lederna som är biverkningar av antiöstrogenet är uthärdliga men inte roliga. Det tillsammans med den usla konditionen gör att min kropp känns som den tillhör någon som är betydligt äldre än jag.

Och när jag nu är inne på detta med att känna sig gammal så tar jag sedan en vecka tillbaka även blodtrycksmedicin, då mitt tryck legat allt för högt under lång tid. Tror jag ska börja kräva av alla under 20 att kalla mig för ni och tant. 
Eller varför inte gå "all-in" och skaffa pimpad rollator, hatt och kräva pensionärsrabatt på bussen?!

Något mer positivt i mitt liv det senaste är att jag kommit igång och skrivit lite dikter igen. Aspirerar inte på något sätt att bli någon ny Lenngren eller Tranströmer, men kul att jag emellanåt får lite inspiration som omvandlas till ord med en viss poetisk touch.

Kanske publicerar lite fler av dessa alster här framöver...

Nummer 18

Dags för den sista intravenösa behandlingen med Herceptin/studieläkemedel strax...känns lite konstigt faktiskt. 
Hädanefter blir det alltså "bara" Zoladexsprutan (antiöstrogen) en gång i månaden.

En känsla av...?

Ja vad ska jag säga om dagens besök hos onkologen?
Stämningen var trevlig (om man nu kan säga så i de här sammanhanget), men idag kändes det lite väl "snabbt in, snabbt ut".
Vet inte om det berodde på att jag inte träffade "min" onkolog utan samordnaren/chefen för bröstcancerteamet. Han gjorde sitt, alltså frågade mig enligt en mall han hade framför sig, om jag har diarréer, förstoppning, hudförändringar mm. mm.
Sedan var det dags att slänga fram tuttarna och han palperade de, samt kände över lymfkörtlarna och lyssnade på hjärta och lungor.
Jag fick reda på att ultraljudet av hjärtat och mammografin jag gjorde förra veckan såg bra ut...och det var ju positivt och skönt.

Men inte en enda gång frågade han om jag ville ta upp något eller hade några frågor. Alldeles i början av vårt samtal berättade jag hur jag mått de senaste dagarna och vad det berodde på, men det ville han inte riktigt lägga fokus på, då det inte direkt kan kopplas till cancern och min behandling. Visst, jag hade problem med stress och ångest redan innan den här resan. Men jag tror/vet att jag inte skulle blivit så stresspåverkad och så trött som jag varit nu om jag inte haft en cancerdiagnos i bagaget.

Kanske någon som läser det här undrar, varför tog hon inte upp frågorna själv?
Det enkla svaret är en kombination av att jag inte riktigt orkade, och sedan blev jag lite överrumplad av att mötet helt plötsligt var över och han tackade för sig.

Men vad fasen, ingen mening att älta detta, jag har ny tid hos läkaren 16 maj och då kanske det funkar bättre!

Panikattacker och magont

Söndagsångesten gör sig påmind och slår till obarmhärtigt i attacker. Ena stunden mår jag helt ok, för att i nästa stund få som ett slag i magen, må illa och bli orolig i hela kroppen. Det här är ju inget nytt, utan jag har varit med om detta alltför många gånger. Men trots det så blir jag förvånad, lamslagen och stel när det händer.

Jag har en ganska klar bild över vad det är som gör att jag just denna helg får dessa "attacker". Sen den 1 februari arbetstränar jag, och jag har som enda krav från arbetsförmedlingens håll att jag jobbar minst 10 timmar per vecka. Fram till i måndags har jag nog i snitt jobbat 4 timmar per dag och kunnat lägga upp min tid lite som jag önskat (bortsett från 3 tim/dag då det är telefontid som måste passas på min arbetsplats.).
Detta arrangemang har passat mig bra då jag inte känner att jag behöver stressa utan kan ta saker i min egen takt vilket mitt psyke uppskattar.

Men nu är det så att vi fått en praktikant på jobbet och på grund av sjukdom och annat hos mina kollegor hamnade det på mig att ta hand om praktikanten. Detta har gjort att jag känt pressen och stressen i att "underhålla" och sätta hen i arbete vilket gjort att jag inte prioriterat mitt eget mående.
Var så otroligt trött i fredags när jag kom hem att jag i stort sett däckade på soffan när jag kom hem. Och igår em när ångesten slog till la jag mig också och sov i drygt 4 timmar. Satt sedan uppe några timmar för att slutligen stupa i säng och somna bums vid 23-tiden.

Nu vill jag dock klargöra att vår praktikant är otroligt duktig, snabblärd, trevlig och bra på alla sätt...men då man som jag har problem med stress och annat är jag nog inte den mest lämpade för att handleda någon annan.

I övriga livet har det varit både mammografi och hjärtultraljud den här veckan. 

Imorgon startar jag med ett besök hos onkologen och med hen kommer jag att ta upp det faktum att jag ofta vaknar tidigt och har som ett "gurglande" och väsande i lungorna. Kanske är det bara så att jag fått astma eller nåt, men jag känner inte att jag har så stora problem med att andas...
Jaja, jag är ju i fruktansvärt dålig kondition och fixar inte längre att promenera några längre sträckor utan att det känns som att jag ska få en hjärtinfarkt eller nåt.
Men jag får se vad de säger, kan vara läge för en lungröntgen måhända...kan ju vara kul, då det var ett tag sen :P

På torsdag är det sen äntligen dags för den allra sista Herceptin och studieläkemedelsbehandlingen!

Avgrundsdjup

Gråt, snor och självförakt har präglat denna dag.

Just nu känns det som att det enda den här sjukdomen lärt mig är att det är ingen mening med att glädjas åt något. Jag kommer ändå bara att få en fet jävla käftsmäll som knockar mig och får varje uns av självförtroende och tillit till mig själv att långsamt försvinna...lite mer för varje dag.
Ser just nu inte att något positivt kommit ur den här "erfarenheten".
Många säger att de blivit starkare i sig själva och kunnat stå på sig/stå upp för sig själva efter att ha gått igenom något sånt här. Dithän har i alla fall inte jag kommit än...om jag nu någonsin kommer dit?

Orättvisa

Längesedan jag skrev...igen.

Lite melankolisk och ledsen då några av mina cancersystrar fått tråkiga besked. En har drabbats av bröstcancer efter att redan vara drabbad av två andra cancerdiagnoser. Den andra har redan innan hennes behandlingar var slutförda nu fått spridning av sin cancer.

Även artisten/sångerskan Anastacia har nu 10 år efter sin bröstcancerdiagnos drabbats av återfall.

Livet är så skört och orättvist ibland. 
Och som vanligt när det gäller mig så blir jag bedrövad när den här skitsjukdomen drabbar de som enligt mig har betydligt mer att leva för än vad jag har.
Tjejer (och killar med för den delen) på dryga 30 med barn och familj borde vara förskonade från det här helvetet! 

Själv mår jag inte så fruktansvärt bra heller, men lyckas/kämpar med att hålla skenet uppe så gott det går. Min kropp är kassare än kass och psyket gör djupdykningar emellanåt, jag känner att jag tappat bort MIG på vägen någonstans...

Försummad blogg

Japp så känns det, att jag försummar den lelle bloggen mer än vad jag borde!
Författar ibland underbara, fyndiga och långa inlägg i huvudet...problemet är ju att de inte vandrar hela vägen ner, ut i fingrarna och uppenbarar sig på dataskärmen.

Men om jag skulle ta och försöka uppdatera er om vad som hänt den senaste månaden då?!

Var på onkologbesök i början av månaden, träffade denna gång den kvinnliga onkolog jag även träffade på strålningen i somras. Hon tittade på och klämde på tuttisarna, lyssnade på hjärta och lungor, samt frågade hur allt är.
Jag tog då upp mina bekymmer med vikten och min kropps fysiska förändring, har gått upp 15 kg sen den här resan startade och det känns verkligen som min kropp motarbetar mig!
Vissa förändringar kommer troligtvis att vara bestående (åtminstone 4 år till eller nåt), såsom stelheten och viss svullnad som jag har antihormonerna att tacka (:P) för.

Anyway, onkologen och jag kom överens om att hon skulle skriva en remiss till dietist. Egentligen vet jag ju hur/vad jag bör äta och göra, men att få lite extra hjälp/stöttning/en spark i röven kan ju inte skada!

Jag har börjat komma igång så smått med att träna och varit på gymmet några gånger. Har även haft hyfsad pli på mig själv med att styrketräna lite här hemma med sit-ups, hantelövningar och gummiband.
När det gäller födointaget så försöker jag begränsa mig och tänka mer på vad jag stoppar i mig. Det är inte på långa vägar perfekt men hoppas som sagt att jag kan få en extra push av dietisten när jag nu får komma dit.

Något annat spännande (eller inte) som skett i mitt cancerliv är att jag varit på min första återbesöksmammografi. Kan väl säga att jag var grymt nervös, inte för att jag var rädd att de skulle hitta nya tumörer men för att det skulle göra ont! 
Har fortfarande i färskt minne min uppföljande mammografi jag gjorde i oktober 2011, då fick vi avbryta mitt i för att jag höll på att svimma och kräkas av smärta :(
Men...den här gången gick det bra! Visst gjorde det ont, speciellt i det opererade bröstet, men det var ändå helt uthärdligt.
Nu ska jag göra ytterligare en mammografi i april på grund av den medicinska studien jag är med i (Aphinity-studien) men det känns inte alls lika jobbigt nu när det gick så bra den här gången.

Och jo jag har fått svar på mammografin också...INGA TUMÖRER i brösten just nu i alla fall! :)

Ska visst börja arbetsträna from. 1 februari, ska försöka skriva mer om det lite senare.

Början

Nej jag var inte på nån flashig nyårsfest igår.
Gårdagen tillbringades i fysisk ensamhet (bortsett från katterna då) precis som de senaste x antal åren. Det brukar inte direkt regna inbjudningar över mig, och det här året var inget undantag. Men precis som med julen så gör det mig inget, jag trivs med att vara ensam för det mesta. Kan om jag vill helt och hållet ge fan i tolvslaget och istället gå och lägga mig klockan nio om jag skulle vilja det!

Om man som utomstående läser ovanstående kan det kanske verka lite sorgligt, men det försäkrar jag att det inte är. Känner man mig vet man att jag inte är någon typ, tjoho-klackarna i taket-partymänniska och vänner har jag ju flera stycken som både är nära och lojala.

Varför jag skrev fysisk ensamhet i början på det här inlägget beror på att jag precis som förra nyåret ändå vakade in och firade det nya året med en annan människa i cyberrymden.
Den jag tillbringade årets sista timmar med var min så kära "cyberman" som jag skrivit om tidigare. Vet fortfarande inte hur/vad vår "relation" kommer att utvecklas till, vi har ju aldrig träffats irl. Vad jag vet är att han för det mesta får mig att må bra, och även om det inte alltid yppas så många ord oss emellan så har jag ändå det där lilla kittlandet i magen när jag tänker på och pratar med honom.
Konstigt, knäppt och irrationellt? Ja kanske, men det är så det är och inget man kan råda över.

På torsdag är det iaf dags för Herceptinbehandling igen, nr 13 (?) och även ett besök hos onkologen står på schemat denna dag.
Tänkte ta upp det här med vikten igen, mår så dåligt över hur mycket jag gått upp och att jag sen pga antihormonerna är väldigt stel och orörlig gör ju inte saken bättre.

För övrigt känner jag mig lite låg och smådeppig idag, känns som jag ful, fet och fattig går in i det nya året med en lite för negativ inställning...men det kommer säkert att ändras både en, två och fler gånger innan året är slut!

Livstecken

Vad passar bättre än att skriva ett inlägg såhär mitt i Kalle Ankas jul?!

Har dåligt samvete över att mitt bloggskrivande inte varit så aktivt det sista. Jag har inga ursäkter, utan det beror på ren och skär lättja.

Då är det alltså jul, en högtid som för mig gärna hade fått passera obemärkt förbi. Om jag i vanliga fall inte brukar ha någon direkt julkänsla, så är den i år näst intill obefintlig.
Något jag ändå brukar gilla och är hyfsat bra på är att köpa julklappar...men i år har det bara inte inte känts kul och inspirationen har varit lika med noll. 

Firar julen hos dem som trogna läsare känner som "mostern och morbrodern", här finns även lilla mor, kusin med fru och deras tre söner. Har haft lite funderingar om det här med att nu komma hit igen, senast jag var här var ju under cellgiftsbehandlingen när jag mådde som allra sämst!

Eftersom nu julklappsköpandet inte "lyckades" så har jag istället för vanliga klappar köpt gåvor hos Unicef gåvoshop som kommer att hjälpa barn och mödrar i tredje världen. Och jag har nog aldrig förr känt mig mer nöjd och tillfreds som jag nu gör iom. detta beslut.

Kärlek & Frid!

Objuden gäst

Idag är en sådan där dag när jag grubblar lite mer än vanligt, att jag gör det just idag har en ganska simpel förklaring.

För ett år sedan imorgon, den 9 november 2011 satt jag i sällskap med min moster i ett undersökningsrum på kirurgmottagningen på Sahlgrenska. Jag skulle nu få det svar jag redan var beredd på att få. 
Den kvinnliga söta läkaren i min egen ålder kom in och sa: Du har nog förstått att det inte är så roliga saker vi ska prata om!? Mitt svar var förstås att jag förstått det, hur jag nu kunde veta eller förstå är svårt att förklara...jag bara visste. 

På något märkligt sätt kändes det som att SJÄLVKLART SKA JAG HA CANCER också, jag menar mitt 2011 hade fram till den 9 november varit ett av de bästa år i mitt liv så då måste ju det uppvägas på nåt sätt, eller?

Men jag vägrar att bli bitter och tänka varför just jag, bättre att det drabbar mig än någon som har mer att förlora.
Självklart hatar jag att jag fått cancer och önskar att jag sluppit, det har inte gått en dag utan att jag tänkt på cancer och all skit som jag drabbats av i kölvattnet av diagnosen och behandlingarna.

Mina tankar och önskningar inför framtiden är än så länge rätt diffusa. 
Jag vill få ro och känna lycka!
Förhoppningsvis få träffa den där mannen jag samtalar med nästan dagligen, och vars väsen fyller mig med både kärlek, sorg, förvirring och nyfikenhet.

Här är länk till bloggens första inlägg!

Influensadepp

Fy för den lede säger jag bara, har varit sängliggande sedan i lördags i en helt vanlig rejäl förkylning. 

Tyvärr har jag alltid en tendens att bli även psykiskt påverkad när jag är sjuk, denna gång var/är inget undantag. Man (jag) hade väl trott att efter att ha fått en cancerdiagnos så skulle en "vanlig" sjukdom kännas som blaha blaha och en fis i rymden?
Jag kan lugnt säga att för egen del så har ångesten totalt knockat mig den här gången, som en fet jävla käftsmäll! 
Trots värkande huvud, bihålor och en täppt näsa så är det ändå ångesten som får mig att må riktigt, riktigt pissigt och ibland känna att jag inte vill vara med längre.

Idag har jag åtminstone lyckats uppbringa kraft både fysiskt och psykiskt för att ta mig utanför dörren. Bestämde mig så snart jag vaknat att ta cykeln och åka till apoteket och den lilla närbutiken för att inhandla lite nödvändigheter.
Jag vet ju att det känns bättre om jag får komma ut, men när man är riktigt under isen hjälper det inte med att man vet det, det svåra är att verkligen fixa att göra det. 
I mitt fall behövs det ibland att någon annan rent fysiskt "tar tag" i mig och tvingar ut mig så jag inte gräver ner mig totalt. 

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här inlägget mer än att jag just nu mår skit och att jag verkligen hatar det.

Oro

Fy vad jag hatar att jag stressar upp mig och oroar mig för saker och ting :(


Imorgon ska jag ju (såklart) strålas igen, denna gång kl. 9.05. Direkt efter det, kl. 9.45 har jag tid för att göra ultraljud av hjärtat. Redan nu är jag alltså orolig och stressad över att jag kanske ska bli försenad till ultraljudet om strålningen drar ut på tiden...


Det är och har alltid varit min stora skräck att komma försent. Här har ni tjejen som aldrig kom försent till skolan och så gott som alltid varit på plats på mina arbetsplatser minst en halvtimme innan jag börjat!
Och eftersom jag själv är sådan här så tycker jag det är väldigt jobbigt med personer som är tvärtom, får ju liksom alltid vänta på dem extra länge då jag alltid är tidig...ja, ni fattar vilka I-landsproblem jag har att brottas med! ;)


Ser för övrigt inte det minsta fram emot ultraljudet, sist jag gjorde ultraljud av hjärtat gjorde det nämligen vansinnigt ont! 

100

Det här är tydligen mitt 100:e blogginlägg sen jag startade den här bloggen, mycket har hänt under den här tiden men även mycket som inte hänt...


Nu har det gått flera timmar sen jag började skriva det här inlägget, och jag har funderat och funderat på vad jag ska skriva. Eller jag vet vad jag skulle vilja skriva men är inte så säker på att jag kommer att göra det...åtminstone kanske inte allt av det jag vill skriva.


Tror att jag skrivit förut om hur 2011 var ett toppenår för mig då jag äntligen började känna mig hel, uppskattad och till och med kunde uppskatta livet. Jag kände mig snygg, sexig, gick ner i vikt, tränade och kände mig för första gången ganska tillfreds med tillvaron.


Men som ni och jag vet har ju mycket av detta ändrats ganska radikalt sedan dess, och det känns INTE KUL ALLS!!!


Nu kanske ni tänker (och det är många som försöker peppa mig med det) att det kommer ju bli bra när behandlingarna är över och jag kan börja leva som "vanligt" igen. Men jag är skeptisk och inte alls övertygad om att det blir som förut (självklart kommer det aldrig bli precis som förut). Jag har aldrig varit en person som har tyckt att livet är så fruktansvärt underbart och värt att leva...är ibland lika rädd för livet som för döden.


Mycket av mina tankar just nu handlar om att jag inte riktigt vet om jag fixar att vara lika stark när det här är över, som jag är nu när jag de facto krigar mot en potentiellt dödlig sjukdom!?


Mina tankar och funderingar går också till den person som jag under nästan ett års tid "pratat" med via datorn och som har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Kommer vi någonsin att träffas eller lurar jag mig själv och stoppar huvudet i sanden istället för att se sanningen...


Time will tell gissar jag, men undrar också hur länge jag orkar.

Allt kommer att bli bra!

Allt kommer att bli bra...så heter en blogg som jag följt en tid, skriven av en tjej som också är med i ett av de cancerforum på nätet där jag är med. 
För Mia som hon heter blev inte allt bra, hon somnade stilla in i sin säng på Akademiska sjukhuset strax efter klockan nio i morse. Hennes man fick en hälsning av Mia som han skulle vidarebefordra till hennes bloggläsare och vänner efter hennes död;

"Nu har jag dragit vidare till bättre jaktmarker och jag lämnar er kvar i den här världen. Tack alla ni som stöttat och hjälpt mig och min man i vår svåra period och alla ni nyfunna vänner- jag är så tacksam över att ha äran att ha haft er i mitt liv även om det blev en kort stund! So long, and thanks for all the fish!”

 
Jag vet inte vad det var som gjorde att jag fastnade för Mias blogg, men jag antar att det var hennes ärliga och öppna sätt att skriva, både om det svåra och om de glädjeämnen som trots allt finns fast man drabbats av en potentiellt dödlig sjukdom.

Vill avsluta det här inlägget med att Mia ännu en gång får komma till tals, denna gång genom en dikt hon skrivit och publicerat på sin blogg. 
 Dikten som heter Barfota gång hittar ni HÄR

Sov i ro Mia!

Morr

Sitter här och är fortfarande irriterad över blogginlägget som försvann, jag som kände mig så grymt nöjd med det...och nu får ingen läsa det, trist!

Är i alla fall hemma igen efter ännu en vecka hos moster och morbror, jag har blivit som deras hemmavarande 42-åriga dotter eller nåt ;)
Skämt åsido så har det varit skönt att ha haft folk omkring sig då psyket ju även denna gång inte riktigt varit så pålitligt.

Börjar mer och mer tro och förstå att ångesten och deppigheten troligtvis inte kommit pga. själva diagnosen cancer, utan att det nog snarare är en biverkning av mediciner (ev. kortisonet). Ska försöka kolla upp detta lite närmare, men av det lilla jag hittills läst om saken så är det tydligen så att vissa personer "inte tål" kortison och kan reagera såsom jag gjort! Tror inte direkt att det finns något alternativ till kortisonet som inte har de här biverkningarna så jag lär väl få leva med det här några veckor i månaden nu ett tag framöver...fy faan säger jag!! 

Just i detta nu mår jag åtminstone rätt bra och är glad över att vara hemma hos mina älskade katter, och förstås över att kunna ha mina så gott som dagliga msn-samtal med mannen som får mitt hjärta att slå lite extra...:)) <3 

Livstecken

Jodå jag lever!
Kom ur det djupa svarta hålet och kom hem ifrån min moster och morbror förra tisdagen.

Dessa dagar sedan jag kom hem har varit minst sagt energiska, jag påbörjade projekt sanera min lägenhet. Så här har fejats och putsat, tvättats och möblerats om. Vet inte riktigt var all denna energi kom från, för det är definitivt inte likt mig att med liv och lust ge mig på hushållssysslor :)
Men, men jag tar det som ett gott (och välbehövligt) tecken på bättre mående!

På onsdag är det dags för behandling igen, just nu känns det helt ok men jag är förstås lite orolig för att jag ska må lika psykiskt dåligt som jag gjorde efter förra omgången.
Har dock lovat min moster att höra av mig på direkten om jag börjar må dåligt och sedan kommer mina närmsta vänner att ha lite extra koll på mig!

Dimmigt

Jag har sedan jag fick min cytobehandling i onsdags i stort sett bara sovit, gråtit, haft ångest och absolut inte kunnat fokusera på någonting...fy i helvete vad jag hatar det här!!!

Tror eventuellt att jag börjar känna mig något lite bättre idag (peppar, peppar). Och ni som kanske försökt få tag i mig på telefon, sms, wordfeud eller liknande...håll ut, jag är snart på banan igen, men i detta nu är mamma i stort sett den enda jag orkar hålla kontakten med!

I mitt förvirrade sömndruckna tillstånd de senaste dagarna har jag haft väldigt mycket spännande och underliga drömmar. En av dessa återkommande drömmar handlar om att fiska och grilla fångsten över öppen eld, helt otroligt vad psyket är knepig ibland :P

Det måste bli bättre

Har haft några riktigt pissiga dagar det senaste, mitt inre genomgår en emotionell berg o dalbana. Ena stunden känns allt ok och jag är tacksam över att jag överlevt min första cytobehandling utan allt för många negativa bieffekter, nästa stund vill jag bara krypa ihop i fosterställning, somna och sedan vakna upp och upptäcka att de senaste månaderna bara varit en lång och otrevlig mardröm!

Nedräkning

Om en vecka, onsdagen den 22:e klockan 13.30 är det dags för min första cytostatikabehandling!
Mina tankar just nu handlar mycket om hur det kommer att kännas, hur jag kommer att må, om jag kommer  att få mycket biverkningar...osv. osv.


Resten av denna vecka kommer i mångt och mycket att handla om förberedelser inför behandlingen. Imorgon ska jag först till Göteborgs Perukmakeri för att prova ut och beställa peruk. Efter perukmakeriet bär det av till Sahlgrenska där jag ska ta blodprover, EKG och göra en ultraljudsundersökning av hjärtat. Sedan på fredag Sahlgrenska igen för en lungröntgen!


Det är ju en himla tur att jag nu har frikort...alla dessa sjukhusbesök är ju annars inte så roliga för en redan ansträngd ekonomi!

Trött

Trött, tröttare, tröttast...det är så det ser ut i mitt liv just nu.
Somnar oftast inte före tolv på kvällen, och vaknar tidigt, mellan sex och sju på morgonen.
På fm somnar jag ibland på soffan och sover nån timme och sedan en eftermiddagslur nån gång mellan två och fyra. Jag har trots detta inga problem med att somna på kvällen, vilket är ovanligt när det gäller mig.
Svårt att veta om det beror på ren slöhet eller om det är kroppens sätt att tala om för mig att jag inte är helt frisk!?


Något jag är tacksam för mitt i bedrövelsen är i alla fall att psyket än så länge håller sig på en ok nivå!
Om det fortsätter på samma sätt blir jag glad, dåligt fysiskt mående brukar annars ha en förmåga att få mig under isen rent psykiskt.


Jag tar antidepressiv medicin sedan många år tillbaka och hoppas att dessa mediciner kommer att kunna hjälpa mig undvika de värsta dipparna. De som kanske uppstår under mina kommande behandlingar.


Känner mig otroligt stark och positiv trots allt, vet att jag kommer att fixa det här även om det blir jobbigt! :)