En känsla av...?

Ja vad ska jag säga om dagens besök hos onkologen?
Stämningen var trevlig (om man nu kan säga så i de här sammanhanget), men idag kändes det lite väl "snabbt in, snabbt ut".
Vet inte om det berodde på att jag inte träffade "min" onkolog utan samordnaren/chefen för bröstcancerteamet. Han gjorde sitt, alltså frågade mig enligt en mall han hade framför sig, om jag har diarréer, förstoppning, hudförändringar mm. mm.
Sedan var det dags att slänga fram tuttarna och han palperade de, samt kände över lymfkörtlarna och lyssnade på hjärta och lungor.
Jag fick reda på att ultraljudet av hjärtat och mammografin jag gjorde förra veckan såg bra ut...och det var ju positivt och skönt.

Men inte en enda gång frågade han om jag ville ta upp något eller hade några frågor. Alldeles i början av vårt samtal berättade jag hur jag mått de senaste dagarna och vad det berodde på, men det ville han inte riktigt lägga fokus på, då det inte direkt kan kopplas till cancern och min behandling. Visst, jag hade problem med stress och ångest redan innan den här resan. Men jag tror/vet att jag inte skulle blivit så stresspåverkad och så trött som jag varit nu om jag inte haft en cancerdiagnos i bagaget.

Kanske någon som läser det här undrar, varför tog hon inte upp frågorna själv?
Det enkla svaret är en kombination av att jag inte riktigt orkade, och sedan blev jag lite överrumplad av att mötet helt plötsligt var över och han tackade för sig.

Men vad fasen, ingen mening att älta detta, jag har ny tid hos läkaren 16 maj och då kanske det funkar bättre!