Det blir allt längre mellan mina inlägg, det beror väl i första hand inte på att jag inte har något att skriva om. Skälet är väl snarare att tiden och orken inte riktigt räcker till tyvärr.
Jobbar heltid med lönebidrag nu sedan snart tre månader tillbaka, och det funkar för det mesta bra.
Värken, stelheten och knakandet i lederna som är biverkningar av antiöstrogenet är uthärdliga men inte roliga. Det tillsammans med den usla konditionen gör att min kropp känns som den tillhör någon som är betydligt äldre än jag.
Och när jag nu är inne på detta med att känna sig gammal så tar jag sedan en vecka tillbaka även blodtrycksmedicin, då mitt tryck legat allt för högt under lång tid. Tror jag ska börja kräva av alla under 20 att kalla mig för ni och tant.
Eller varför inte gå "all-in" och skaffa pimpad rollator, hatt och kräva pensionärsrabatt på bussen?!
Något mer positivt i mitt liv det senaste är att jag kommit igång och skrivit lite dikter igen. Aspirerar inte på något sätt att bli någon ny Lenngren eller Tranströmer, men kul att jag emellanåt får lite inspiration som omvandlas till ord med en viss poetisk touch.
Kanske publicerar lite fler av dessa alster här framöver...
söndag 3 november 2013
torsdag 3 oktober 2013
Livets irrgångar förvirrar, förvillar och ger mig inga svar.
Jag frågar och söker men står ännu rådvill kvar.
Det själen önskar och sinnet vill, bubblar i hjärtat som aldrig är still.
Min tid på jorden är långsam men kort, ofta fast aldrig jag vill komma bort.
Dunkelt ser jag natten fly, med bävan inväntas dagen ny.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag frågar och söker men står ännu rådvill kvar.
Det själen önskar och sinnet vill, bubblar i hjärtat som aldrig är still.
Min tid på jorden är långsam men kort, ofta fast aldrig jag vill komma bort.
Dunkelt ser jag natten fly, med bävan inväntas dagen ny.
- Posted using BlogPress from my iPhone
onsdag 11 september 2013
tisdag 10 september 2013
Lyckan kom för att stanna, men blott för en kort sekund. Två hjärtan som slog för varandra, i ljuvt och hemligt förbund.
Två trasiga själar och smärta är oket vi med oss bär. Vi båda ibland kunde önska, att vi slapp att vara just här.
Med stegen så tunga vi vandra, i världen som inte var vår. Men aldrig vår blick skulle visa hur dåligt vi ofta mår.
Förmågan att älska och drömma, att se att det kommer nåt nytt. Kanske det får oss glömma, tiden som redan har flytt.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Två trasiga själar och smärta är oket vi med oss bär. Vi båda ibland kunde önska, att vi slapp att vara just här.
Med stegen så tunga vi vandra, i världen som inte var vår. Men aldrig vår blick skulle visa hur dåligt vi ofta mår.
Förmågan att älska och drömma, att se att det kommer nåt nytt. Kanske det får oss glömma, tiden som redan har flytt.
- Posted using BlogPress from my iPhone
torsdag 5 september 2013
Som om inget hänt
En blick, några ord och en känsla, något litet som för en kort stund gjorde att jag kände mig vacker och stark.
Som om inget hänt, som att jag fortfarande var den jag var.
Den jag var under det bästa året i mitt liv, året som sedan blev början på det värsta.
För ett ögonblick blev jag sedd av en okänds ögon, lyft av orden och varm i hjärtat.
Tack!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Som om inget hänt, som att jag fortfarande var den jag var.
Den jag var under det bästa året i mitt liv, året som sedan blev början på det värsta.
För ett ögonblick blev jag sedd av en okänds ögon, lyft av orden och varm i hjärtat.
Tack!
- Posted using BlogPress from my iPhone
onsdag 19 juni 2013
Ångest och drömmar
Igår efter jag postat mitt senaste inlägg och jag skulle sova, slog den till...ångesten och den molande oron i magen!
Vet inte riktigt varför den kom just igår, för till skillnad mot tidigare kvällar var jag igår vid hyfsat gott mod. Men det är ju så med psyket, att det ofta lever efter egna lagar och gör som det vill.
När jag väl somnade drömde jag som vanligt mycket. Och jag har turen, eller beroende på hur man ser det, oturen att minnas mina drömmar. I natt drömde jag bland annat att jag skulle åka till USA och träffa min bror en sista gång, då cancern åter hade mig i sitt grepp och jag var på väg att dö. Trots detta upplevde jag inte drömmen som en mardröm utan som en ganska rogivande och ljus dröm.
Dock levde ångestkänslorna från gårdagskvällen kvar när jag vaknade, och de gjorde sig även påminda under större delen av dagen.
Just nu när jag skriver detta känns det dock helt ok, och så hoppas jag det förblir fram till jag somnar.
- Posted using BlogPress from my iPhone
tisdag 18 juni 2013
Statusuppdatering
Jo jag lever, mer finns knappt att säga.
Min kropp och jag kommer fortfarande inte riktigt överens. Knak och knaster i lederna, och konditionen är väl typ på en 85-årings nivå eller nåt.
Men va fan, det är ju synd att inte klaga som min mormor sa!
Dagarna består till största delen av jobb, eller arbetsträning om man ska vara petig. Övrig tid sover jag, eller väntar på att få lägga mig att sova.
Ja ni märker ju vilket fab och upplyftande liv jag lever just nu!?
Försöker ibland få till en tanke eller plan över vad jag vill göra med mig själv och mitt liv...kan väl bara säga att jag får återkomma i den frågan.
Nu äntligen, dags att sova igen!
- Posted using BlogPress from my iPhone
torsdag 18 april 2013
Nummer 18
Dags för den sista intravenösa behandlingen med Herceptin/studieläkemedel strax...känns lite konstigt faktiskt.
Hädanefter blir det alltså "bara" Zoladexsprutan (antiöstrogen) en gång i månaden.
Hädanefter blir det alltså "bara" Zoladexsprutan (antiöstrogen) en gång i månaden.
måndag 15 april 2013
En känsla av...?
Ja vad ska jag säga om dagens besök hos onkologen?
Stämningen var trevlig (om man nu kan säga så i de här sammanhanget), men idag kändes det lite väl "snabbt in, snabbt ut".
Vet inte om det berodde på att jag inte träffade "min" onkolog utan samordnaren/chefen för bröstcancerteamet. Han gjorde sitt, alltså frågade mig enligt en mall han hade framför sig, om jag har diarréer, förstoppning, hudförändringar mm. mm.
Sedan var det dags att slänga fram tuttarna och han palperade de, samt kände över lymfkörtlarna och lyssnade på hjärta och lungor.
Jag fick reda på att ultraljudet av hjärtat och mammografin jag gjorde förra veckan såg bra ut...och det var ju positivt och skönt.
Men inte en enda gång frågade han om jag ville ta upp något eller hade några frågor. Alldeles i början av vårt samtal berättade jag hur jag mått de senaste dagarna och vad det berodde på, men det ville han inte riktigt lägga fokus på, då det inte direkt kan kopplas till cancern och min behandling. Visst, jag hade problem med stress och ångest redan innan den här resan. Men jag tror/vet att jag inte skulle blivit så stresspåverkad och så trött som jag varit nu om jag inte haft en cancerdiagnos i bagaget.
Kanske någon som läser det här undrar, varför tog hon inte upp frågorna själv?
Det enkla svaret är en kombination av att jag inte riktigt orkade, och sedan blev jag lite överrumplad av att mötet helt plötsligt var över och han tackade för sig.
Men vad fasen, ingen mening att älta detta, jag har ny tid hos läkaren 16 maj och då kanske det funkar bättre!
Stämningen var trevlig (om man nu kan säga så i de här sammanhanget), men idag kändes det lite väl "snabbt in, snabbt ut".
Vet inte om det berodde på att jag inte träffade "min" onkolog utan samordnaren/chefen för bröstcancerteamet. Han gjorde sitt, alltså frågade mig enligt en mall han hade framför sig, om jag har diarréer, förstoppning, hudförändringar mm. mm.
Sedan var det dags att slänga fram tuttarna och han palperade de, samt kände över lymfkörtlarna och lyssnade på hjärta och lungor.
Jag fick reda på att ultraljudet av hjärtat och mammografin jag gjorde förra veckan såg bra ut...och det var ju positivt och skönt.
Men inte en enda gång frågade han om jag ville ta upp något eller hade några frågor. Alldeles i början av vårt samtal berättade jag hur jag mått de senaste dagarna och vad det berodde på, men det ville han inte riktigt lägga fokus på, då det inte direkt kan kopplas till cancern och min behandling. Visst, jag hade problem med stress och ångest redan innan den här resan. Men jag tror/vet att jag inte skulle blivit så stresspåverkad och så trött som jag varit nu om jag inte haft en cancerdiagnos i bagaget.
Kanske någon som läser det här undrar, varför tog hon inte upp frågorna själv?
Det enkla svaret är en kombination av att jag inte riktigt orkade, och sedan blev jag lite överrumplad av att mötet helt plötsligt var över och han tackade för sig.
Men vad fasen, ingen mening att älta detta, jag har ny tid hos läkaren 16 maj och då kanske det funkar bättre!
söndag 14 april 2013
Panikattacker och magont
Söndagsångesten gör sig påmind och slår till obarmhärtigt i attacker. Ena stunden mår jag helt ok, för att i nästa stund få som ett slag i magen, må illa och bli orolig i hela kroppen. Det här är ju inget nytt, utan jag har varit med om detta alltför många gånger. Men trots det så blir jag förvånad, lamslagen och stel när det händer.
Jag har en ganska klar bild över vad det är som gör att jag just denna helg får dessa "attacker". Sen den 1 februari arbetstränar jag, och jag har som enda krav från arbetsförmedlingens håll att jag jobbar minst 10 timmar per vecka. Fram till i måndags har jag nog i snitt jobbat 4 timmar per dag och kunnat lägga upp min tid lite som jag önskat (bortsett från 3 tim/dag då det är telefontid som måste passas på min arbetsplats.).
Detta arrangemang har passat mig bra då jag inte känner att jag behöver stressa utan kan ta saker i min egen takt vilket mitt psyke uppskattar.
Men nu är det så att vi fått en praktikant på jobbet och på grund av sjukdom och annat hos mina kollegor hamnade det på mig att ta hand om praktikanten. Detta har gjort att jag känt pressen och stressen i att "underhålla" och sätta hen i arbete vilket gjort att jag inte prioriterat mitt eget mående.
Var så otroligt trött i fredags när jag kom hem att jag i stort sett däckade på soffan när jag kom hem. Och igår em när ångesten slog till la jag mig också och sov i drygt 4 timmar. Satt sedan uppe några timmar för att slutligen stupa i säng och somna bums vid 23-tiden.
Nu vill jag dock klargöra att vår praktikant är otroligt duktig, snabblärd, trevlig och bra på alla sätt...men då man som jag har problem med stress och annat är jag nog inte den mest lämpade för att handleda någon annan.
I övriga livet har det varit både mammografi och hjärtultraljud den här veckan.
Imorgon startar jag med ett besök hos onkologen och med hen kommer jag att ta upp det faktum att jag ofta vaknar tidigt och har som ett "gurglande" och väsande i lungorna. Kanske är det bara så att jag fått astma eller nåt, men jag känner inte att jag har så stora problem med att andas...
Jaja, jag är ju i fruktansvärt dålig kondition och fixar inte längre att promenera några längre sträckor utan att det känns som att jag ska få en hjärtinfarkt eller nåt.
Men jag får se vad de säger, kan vara läge för en lungröntgen måhända...kan ju vara kul, då det var ett tag sen :P
På torsdag är det sen äntligen dags för den allra sista Herceptin och studieläkemedelsbehandlingen!
Jag har en ganska klar bild över vad det är som gör att jag just denna helg får dessa "attacker". Sen den 1 februari arbetstränar jag, och jag har som enda krav från arbetsförmedlingens håll att jag jobbar minst 10 timmar per vecka. Fram till i måndags har jag nog i snitt jobbat 4 timmar per dag och kunnat lägga upp min tid lite som jag önskat (bortsett från 3 tim/dag då det är telefontid som måste passas på min arbetsplats.).
Detta arrangemang har passat mig bra då jag inte känner att jag behöver stressa utan kan ta saker i min egen takt vilket mitt psyke uppskattar.
Men nu är det så att vi fått en praktikant på jobbet och på grund av sjukdom och annat hos mina kollegor hamnade det på mig att ta hand om praktikanten. Detta har gjort att jag känt pressen och stressen i att "underhålla" och sätta hen i arbete vilket gjort att jag inte prioriterat mitt eget mående.
Var så otroligt trött i fredags när jag kom hem att jag i stort sett däckade på soffan när jag kom hem. Och igår em när ångesten slog till la jag mig också och sov i drygt 4 timmar. Satt sedan uppe några timmar för att slutligen stupa i säng och somna bums vid 23-tiden.
Nu vill jag dock klargöra att vår praktikant är otroligt duktig, snabblärd, trevlig och bra på alla sätt...men då man som jag har problem med stress och annat är jag nog inte den mest lämpade för att handleda någon annan.
I övriga livet har det varit både mammografi och hjärtultraljud den här veckan.
Imorgon startar jag med ett besök hos onkologen och med hen kommer jag att ta upp det faktum att jag ofta vaknar tidigt och har som ett "gurglande" och väsande i lungorna. Kanske är det bara så att jag fått astma eller nåt, men jag känner inte att jag har så stora problem med att andas...
Jaja, jag är ju i fruktansvärt dålig kondition och fixar inte längre att promenera några längre sträckor utan att det känns som att jag ska få en hjärtinfarkt eller nåt.
Men jag får se vad de säger, kan vara läge för en lungröntgen måhända...kan ju vara kul, då det var ett tag sen :P
På torsdag är det sen äntligen dags för den allra sista Herceptin och studieläkemedelsbehandlingen!
onsdag 6 mars 2013
Avgrundsdjup
Gråt, snor och självförakt har präglat denna dag.
Just nu känns det som att det enda den här sjukdomen lärt mig är att det är ingen mening med att glädjas åt något. Jag kommer ändå bara att få en fet jävla käftsmäll som knockar mig och får varje uns av självförtroende och tillit till mig själv att långsamt försvinna...lite mer för varje dag.
Ser just nu inte att något positivt kommit ur den här "erfarenheten".
Många säger att de blivit starkare i sig själva och kunnat stå på sig/stå upp för sig själva efter att ha gått igenom något sånt här. Dithän har i alla fall inte jag kommit än...om jag nu någonsin kommer dit?
Just nu känns det som att det enda den här sjukdomen lärt mig är att det är ingen mening med att glädjas åt något. Jag kommer ändå bara att få en fet jävla käftsmäll som knockar mig och får varje uns av självförtroende och tillit till mig själv att långsamt försvinna...lite mer för varje dag.
Ser just nu inte att något positivt kommit ur den här "erfarenheten".
Många säger att de blivit starkare i sig själva och kunnat stå på sig/stå upp för sig själva efter att ha gått igenom något sånt här. Dithän har i alla fall inte jag kommit än...om jag nu någonsin kommer dit?
lördag 2 mars 2013
Orättvisa
Längesedan jag skrev...igen.
Lite melankolisk och ledsen då några av mina cancersystrar fått tråkiga besked. En har drabbats av bröstcancer efter att redan vara drabbad av två andra cancerdiagnoser. Den andra har redan innan hennes behandlingar var slutförda nu fått spridning av sin cancer.
Även artisten/sångerskan Anastacia har nu 10 år efter sin bröstcancerdiagnos drabbats av återfall.
Livet är så skört och orättvist ibland.
Och som vanligt när det gäller mig så blir jag bedrövad när den här skitsjukdomen drabbar de som enligt mig har betydligt mer att leva för än vad jag har.
Tjejer (och killar med för den delen) på dryga 30 med barn och familj borde vara förskonade från det här helvetet!
Själv mår jag inte så fruktansvärt bra heller, men lyckas/kämpar med att hålla skenet uppe så gott det går. Min kropp är kassare än kass och psyket gör djupdykningar emellanåt, jag känner att jag tappat bort MIG på vägen någonstans...
Lite melankolisk och ledsen då några av mina cancersystrar fått tråkiga besked. En har drabbats av bröstcancer efter att redan vara drabbad av två andra cancerdiagnoser. Den andra har redan innan hennes behandlingar var slutförda nu fått spridning av sin cancer.
Även artisten/sångerskan Anastacia har nu 10 år efter sin bröstcancerdiagnos drabbats av återfall.
Livet är så skört och orättvist ibland.
Och som vanligt när det gäller mig så blir jag bedrövad när den här skitsjukdomen drabbar de som enligt mig har betydligt mer att leva för än vad jag har.
Tjejer (och killar med för den delen) på dryga 30 med barn och familj borde vara förskonade från det här helvetet!
Själv mår jag inte så fruktansvärt bra heller, men lyckas/kämpar med att hålla skenet uppe så gott det går. Min kropp är kassare än kass och psyket gör djupdykningar emellanåt, jag känner att jag tappat bort MIG på vägen någonstans...
tisdag 29 januari 2013
Försummad blogg
Japp så känns det, att jag försummar den lelle bloggen mer än vad jag borde!
Författar ibland underbara, fyndiga och långa inlägg i huvudet...problemet är ju att de inte vandrar hela vägen ner, ut i fingrarna och uppenbarar sig på dataskärmen.
Men om jag skulle ta och försöka uppdatera er om vad som hänt den senaste månaden då?!
Var på onkologbesök i början av månaden, träffade denna gång den kvinnliga onkolog jag även träffade på strålningen i somras. Hon tittade på och klämde på tuttisarna, lyssnade på hjärta och lungor, samt frågade hur allt är.
Jag tog då upp mina bekymmer med vikten och min kropps fysiska förändring, har gått upp 15 kg sen den här resan startade och det känns verkligen som min kropp motarbetar mig!
Vissa förändringar kommer troligtvis att vara bestående (åtminstone 4 år till eller nåt), såsom stelheten och viss svullnad som jag har antihormonerna att tacka (:P) för.
Anyway, onkologen och jag kom överens om att hon skulle skriva en remiss till dietist. Egentligen vet jag ju hur/vad jag bör äta och göra, men att få lite extra hjälp/stöttning/en spark i röven kan ju inte skada!
Jag har börjat komma igång så smått med att träna och varit på gymmet några gånger. Har även haft hyfsad pli på mig själv med att styrketräna lite här hemma med sit-ups, hantelövningar och gummiband.
När det gäller födointaget så försöker jag begränsa mig och tänka mer på vad jag stoppar i mig. Det är inte på långa vägar perfekt men hoppas som sagt att jag kan få en extra push av dietisten när jag nu får komma dit.
Något annat spännande (eller inte) som skett i mitt cancerliv är att jag varit på min första återbesöksmammografi. Kan väl säga att jag var grymt nervös, inte för att jag var rädd att de skulle hitta nya tumörer men för att det skulle göra ont!
Har fortfarande i färskt minne min uppföljande mammografi jag gjorde i oktober 2011, då fick vi avbryta mitt i för att jag höll på att svimma och kräkas av smärta :(
Men...den här gången gick det bra! Visst gjorde det ont, speciellt i det opererade bröstet, men det var ändå helt uthärdligt.
Nu ska jag göra ytterligare en mammografi i april på grund av den medicinska studien jag är med i (Aphinity-studien) men det känns inte alls lika jobbigt nu när det gick så bra den här gången.
Och jo jag har fått svar på mammografin också...INGA TUMÖRER i brösten just nu i alla fall! :)
Ska visst börja arbetsträna from. 1 februari, ska försöka skriva mer om det lite senare.
Författar ibland underbara, fyndiga och långa inlägg i huvudet...problemet är ju att de inte vandrar hela vägen ner, ut i fingrarna och uppenbarar sig på dataskärmen.
Men om jag skulle ta och försöka uppdatera er om vad som hänt den senaste månaden då?!
Var på onkologbesök i början av månaden, träffade denna gång den kvinnliga onkolog jag även träffade på strålningen i somras. Hon tittade på och klämde på tuttisarna, lyssnade på hjärta och lungor, samt frågade hur allt är.
Jag tog då upp mina bekymmer med vikten och min kropps fysiska förändring, har gått upp 15 kg sen den här resan startade och det känns verkligen som min kropp motarbetar mig!
Vissa förändringar kommer troligtvis att vara bestående (åtminstone 4 år till eller nåt), såsom stelheten och viss svullnad som jag har antihormonerna att tacka (:P) för.
Anyway, onkologen och jag kom överens om att hon skulle skriva en remiss till dietist. Egentligen vet jag ju hur/vad jag bör äta och göra, men att få lite extra hjälp/stöttning/en spark i röven kan ju inte skada!
Jag har börjat komma igång så smått med att träna och varit på gymmet några gånger. Har även haft hyfsad pli på mig själv med att styrketräna lite här hemma med sit-ups, hantelövningar och gummiband.
När det gäller födointaget så försöker jag begränsa mig och tänka mer på vad jag stoppar i mig. Det är inte på långa vägar perfekt men hoppas som sagt att jag kan få en extra push av dietisten när jag nu får komma dit.
Något annat spännande (eller inte) som skett i mitt cancerliv är att jag varit på min första återbesöksmammografi. Kan väl säga att jag var grymt nervös, inte för att jag var rädd att de skulle hitta nya tumörer men för att det skulle göra ont!
Har fortfarande i färskt minne min uppföljande mammografi jag gjorde i oktober 2011, då fick vi avbryta mitt i för att jag höll på att svimma och kräkas av smärta :(
Men...den här gången gick det bra! Visst gjorde det ont, speciellt i det opererade bröstet, men det var ändå helt uthärdligt.
Nu ska jag göra ytterligare en mammografi i april på grund av den medicinska studien jag är med i (Aphinity-studien) men det känns inte alls lika jobbigt nu när det gick så bra den här gången.
Och jo jag har fått svar på mammografin också...INGA TUMÖRER i brösten just nu i alla fall! :)
Ska visst börja arbetsträna from. 1 februari, ska försöka skriva mer om det lite senare.
tisdag 1 januari 2013
Början
Nej jag var inte på nån flashig nyårsfest igår.
Gårdagen tillbringades i fysisk ensamhet (bortsett från katterna då) precis som de senaste x antal åren. Det brukar inte direkt regna inbjudningar över mig, och det här året var inget undantag. Men precis som med julen så gör det mig inget, jag trivs med att vara ensam för det mesta. Kan om jag vill helt och hållet ge fan i tolvslaget och istället gå och lägga mig klockan nio om jag skulle vilja det!
Om man som utomstående läser ovanstående kan det kanske verka lite sorgligt, men det försäkrar jag att det inte är. Känner man mig vet man att jag inte är någon typ, tjoho-klackarna i taket-partymänniska och vänner har jag ju flera stycken som både är nära och lojala.
Varför jag skrev fysisk ensamhet i början på det här inlägget beror på att jag precis som förra nyåret ändå vakade in och firade det nya året med en annan människa i cyberrymden.
Den jag tillbringade årets sista timmar med var min så kära "cyberman" som jag skrivit om tidigare. Vet fortfarande inte hur/vad vår "relation" kommer att utvecklas till, vi har ju aldrig träffats irl. Vad jag vet är att han för det mesta får mig att må bra, och även om det inte alltid yppas så många ord oss emellan så har jag ändå det där lilla kittlandet i magen när jag tänker på och pratar med honom.
Konstigt, knäppt och irrationellt? Ja kanske, men det är så det är och inget man kan råda över.
På torsdag är det iaf dags för Herceptinbehandling igen, nr 13 (?) och även ett besök hos onkologen står på schemat denna dag.
Tänkte ta upp det här med vikten igen, mår så dåligt över hur mycket jag gått upp och att jag sen pga antihormonerna är väldigt stel och orörlig gör ju inte saken bättre.
För övrigt känner jag mig lite låg och smådeppig idag, känns som jag ful, fet och fattig går in i det nya året med en lite för negativ inställning...men det kommer säkert att ändras både en, två och fler gånger innan året är slut!
Gårdagen tillbringades i fysisk ensamhet (bortsett från katterna då) precis som de senaste x antal åren. Det brukar inte direkt regna inbjudningar över mig, och det här året var inget undantag. Men precis som med julen så gör det mig inget, jag trivs med att vara ensam för det mesta. Kan om jag vill helt och hållet ge fan i tolvslaget och istället gå och lägga mig klockan nio om jag skulle vilja det!
Om man som utomstående läser ovanstående kan det kanske verka lite sorgligt, men det försäkrar jag att det inte är. Känner man mig vet man att jag inte är någon typ, tjoho-klackarna i taket-partymänniska och vänner har jag ju flera stycken som både är nära och lojala.
Varför jag skrev fysisk ensamhet i början på det här inlägget beror på att jag precis som förra nyåret ändå vakade in och firade det nya året med en annan människa i cyberrymden.
Den jag tillbringade årets sista timmar med var min så kära "cyberman" som jag skrivit om tidigare. Vet fortfarande inte hur/vad vår "relation" kommer att utvecklas till, vi har ju aldrig träffats irl. Vad jag vet är att han för det mesta får mig att må bra, och även om det inte alltid yppas så många ord oss emellan så har jag ändå det där lilla kittlandet i magen när jag tänker på och pratar med honom.
Konstigt, knäppt och irrationellt? Ja kanske, men det är så det är och inget man kan råda över.
På torsdag är det iaf dags för Herceptinbehandling igen, nr 13 (?) och även ett besök hos onkologen står på schemat denna dag.
Tänkte ta upp det här med vikten igen, mår så dåligt över hur mycket jag gått upp och att jag sen pga antihormonerna är väldigt stel och orörlig gör ju inte saken bättre.
För övrigt känner jag mig lite låg och smådeppig idag, känns som jag ful, fet och fattig går in i det nya året med en lite för negativ inställning...men det kommer säkert att ändras både en, två och fler gånger innan året är slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)