Det blir allt längre mellan mina inlägg, det beror väl i första hand inte på att jag inte har något att skriva om. Skälet är väl snarare att tiden och orken inte riktigt räcker till tyvärr.
Jobbar heltid med lönebidrag nu sedan snart tre månader tillbaka, och det funkar för det mesta bra.
Värken, stelheten och knakandet i lederna som är biverkningar av antiöstrogenet är uthärdliga men inte roliga. Det tillsammans med den usla konditionen gör att min kropp känns som den tillhör någon som är betydligt äldre än jag.
Och när jag nu är inne på detta med att känna sig gammal så tar jag sedan en vecka tillbaka även blodtrycksmedicin, då mitt tryck legat allt för högt under lång tid. Tror jag ska börja kräva av alla under 20 att kalla mig för ni och tant.
Eller varför inte gå "all-in" och skaffa pimpad rollator, hatt och kräva pensionärsrabatt på bussen?!
Något mer positivt i mitt liv det senaste är att jag kommit igång och skrivit lite dikter igen. Aspirerar inte på något sätt att bli någon ny Lenngren eller Tranströmer, men kul att jag emellanåt får lite inspiration som omvandlas till ord med en viss poetisk touch.
Kanske publicerar lite fler av dessa alster här framöver...
Visar inlägg med etikett Psyke. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Psyke. Visa alla inlägg
söndag 3 november 2013
söndag 14 april 2013
Panikattacker och magont
Söndagsångesten gör sig påmind och slår till obarmhärtigt i attacker. Ena stunden mår jag helt ok, för att i nästa stund få som ett slag i magen, må illa och bli orolig i hela kroppen. Det här är ju inget nytt, utan jag har varit med om detta alltför många gånger. Men trots det så blir jag förvånad, lamslagen och stel när det händer.
Jag har en ganska klar bild över vad det är som gör att jag just denna helg får dessa "attacker". Sen den 1 februari arbetstränar jag, och jag har som enda krav från arbetsförmedlingens håll att jag jobbar minst 10 timmar per vecka. Fram till i måndags har jag nog i snitt jobbat 4 timmar per dag och kunnat lägga upp min tid lite som jag önskat (bortsett från 3 tim/dag då det är telefontid som måste passas på min arbetsplats.).
Detta arrangemang har passat mig bra då jag inte känner att jag behöver stressa utan kan ta saker i min egen takt vilket mitt psyke uppskattar.
Men nu är det så att vi fått en praktikant på jobbet och på grund av sjukdom och annat hos mina kollegor hamnade det på mig att ta hand om praktikanten. Detta har gjort att jag känt pressen och stressen i att "underhålla" och sätta hen i arbete vilket gjort att jag inte prioriterat mitt eget mående.
Var så otroligt trött i fredags när jag kom hem att jag i stort sett däckade på soffan när jag kom hem. Och igår em när ångesten slog till la jag mig också och sov i drygt 4 timmar. Satt sedan uppe några timmar för att slutligen stupa i säng och somna bums vid 23-tiden.
Nu vill jag dock klargöra att vår praktikant är otroligt duktig, snabblärd, trevlig och bra på alla sätt...men då man som jag har problem med stress och annat är jag nog inte den mest lämpade för att handleda någon annan.
I övriga livet har det varit både mammografi och hjärtultraljud den här veckan.
Imorgon startar jag med ett besök hos onkologen och med hen kommer jag att ta upp det faktum att jag ofta vaknar tidigt och har som ett "gurglande" och väsande i lungorna. Kanske är det bara så att jag fått astma eller nåt, men jag känner inte att jag har så stora problem med att andas...
Jaja, jag är ju i fruktansvärt dålig kondition och fixar inte längre att promenera några längre sträckor utan att det känns som att jag ska få en hjärtinfarkt eller nåt.
Men jag får se vad de säger, kan vara läge för en lungröntgen måhända...kan ju vara kul, då det var ett tag sen :P
På torsdag är det sen äntligen dags för den allra sista Herceptin och studieläkemedelsbehandlingen!
Jag har en ganska klar bild över vad det är som gör att jag just denna helg får dessa "attacker". Sen den 1 februari arbetstränar jag, och jag har som enda krav från arbetsförmedlingens håll att jag jobbar minst 10 timmar per vecka. Fram till i måndags har jag nog i snitt jobbat 4 timmar per dag och kunnat lägga upp min tid lite som jag önskat (bortsett från 3 tim/dag då det är telefontid som måste passas på min arbetsplats.).
Detta arrangemang har passat mig bra då jag inte känner att jag behöver stressa utan kan ta saker i min egen takt vilket mitt psyke uppskattar.
Men nu är det så att vi fått en praktikant på jobbet och på grund av sjukdom och annat hos mina kollegor hamnade det på mig att ta hand om praktikanten. Detta har gjort att jag känt pressen och stressen i att "underhålla" och sätta hen i arbete vilket gjort att jag inte prioriterat mitt eget mående.
Var så otroligt trött i fredags när jag kom hem att jag i stort sett däckade på soffan när jag kom hem. Och igår em när ångesten slog till la jag mig också och sov i drygt 4 timmar. Satt sedan uppe några timmar för att slutligen stupa i säng och somna bums vid 23-tiden.
Nu vill jag dock klargöra att vår praktikant är otroligt duktig, snabblärd, trevlig och bra på alla sätt...men då man som jag har problem med stress och annat är jag nog inte den mest lämpade för att handleda någon annan.
I övriga livet har det varit både mammografi och hjärtultraljud den här veckan.
Imorgon startar jag med ett besök hos onkologen och med hen kommer jag att ta upp det faktum att jag ofta vaknar tidigt och har som ett "gurglande" och väsande i lungorna. Kanske är det bara så att jag fått astma eller nåt, men jag känner inte att jag har så stora problem med att andas...
Jaja, jag är ju i fruktansvärt dålig kondition och fixar inte längre att promenera några längre sträckor utan att det känns som att jag ska få en hjärtinfarkt eller nåt.
Men jag får se vad de säger, kan vara läge för en lungröntgen måhända...kan ju vara kul, då det var ett tag sen :P
På torsdag är det sen äntligen dags för den allra sista Herceptin och studieläkemedelsbehandlingen!
onsdag 6 mars 2013
Avgrundsdjup
Gråt, snor och självförakt har präglat denna dag.
Just nu känns det som att det enda den här sjukdomen lärt mig är att det är ingen mening med att glädjas åt något. Jag kommer ändå bara att få en fet jävla käftsmäll som knockar mig och får varje uns av självförtroende och tillit till mig själv att långsamt försvinna...lite mer för varje dag.
Ser just nu inte att något positivt kommit ur den här "erfarenheten".
Många säger att de blivit starkare i sig själva och kunnat stå på sig/stå upp för sig själva efter att ha gått igenom något sånt här. Dithän har i alla fall inte jag kommit än...om jag nu någonsin kommer dit?
Just nu känns det som att det enda den här sjukdomen lärt mig är att det är ingen mening med att glädjas åt något. Jag kommer ändå bara att få en fet jävla käftsmäll som knockar mig och får varje uns av självförtroende och tillit till mig själv att långsamt försvinna...lite mer för varje dag.
Ser just nu inte att något positivt kommit ur den här "erfarenheten".
Många säger att de blivit starkare i sig själva och kunnat stå på sig/stå upp för sig själva efter att ha gått igenom något sånt här. Dithän har i alla fall inte jag kommit än...om jag nu någonsin kommer dit?
lördag 2 mars 2013
Orättvisa
Längesedan jag skrev...igen.
Lite melankolisk och ledsen då några av mina cancersystrar fått tråkiga besked. En har drabbats av bröstcancer efter att redan vara drabbad av två andra cancerdiagnoser. Den andra har redan innan hennes behandlingar var slutförda nu fått spridning av sin cancer.
Även artisten/sångerskan Anastacia har nu 10 år efter sin bröstcancerdiagnos drabbats av återfall.
Livet är så skört och orättvist ibland.
Och som vanligt när det gäller mig så blir jag bedrövad när den här skitsjukdomen drabbar de som enligt mig har betydligt mer att leva för än vad jag har.
Tjejer (och killar med för den delen) på dryga 30 med barn och familj borde vara förskonade från det här helvetet!
Själv mår jag inte så fruktansvärt bra heller, men lyckas/kämpar med att hålla skenet uppe så gott det går. Min kropp är kassare än kass och psyket gör djupdykningar emellanåt, jag känner att jag tappat bort MIG på vägen någonstans...
Lite melankolisk och ledsen då några av mina cancersystrar fått tråkiga besked. En har drabbats av bröstcancer efter att redan vara drabbad av två andra cancerdiagnoser. Den andra har redan innan hennes behandlingar var slutförda nu fått spridning av sin cancer.
Även artisten/sångerskan Anastacia har nu 10 år efter sin bröstcancerdiagnos drabbats av återfall.
Livet är så skört och orättvist ibland.
Och som vanligt när det gäller mig så blir jag bedrövad när den här skitsjukdomen drabbar de som enligt mig har betydligt mer att leva för än vad jag har.
Tjejer (och killar med för den delen) på dryga 30 med barn och familj borde vara förskonade från det här helvetet!
Själv mår jag inte så fruktansvärt bra heller, men lyckas/kämpar med att hålla skenet uppe så gott det går. Min kropp är kassare än kass och psyket gör djupdykningar emellanåt, jag känner att jag tappat bort MIG på vägen någonstans...
tisdag 1 januari 2013
Början
Nej jag var inte på nån flashig nyårsfest igår.
Gårdagen tillbringades i fysisk ensamhet (bortsett från katterna då) precis som de senaste x antal åren. Det brukar inte direkt regna inbjudningar över mig, och det här året var inget undantag. Men precis som med julen så gör det mig inget, jag trivs med att vara ensam för det mesta. Kan om jag vill helt och hållet ge fan i tolvslaget och istället gå och lägga mig klockan nio om jag skulle vilja det!
Om man som utomstående läser ovanstående kan det kanske verka lite sorgligt, men det försäkrar jag att det inte är. Känner man mig vet man att jag inte är någon typ, tjoho-klackarna i taket-partymänniska och vänner har jag ju flera stycken som både är nära och lojala.
Varför jag skrev fysisk ensamhet i början på det här inlägget beror på att jag precis som förra nyåret ändå vakade in och firade det nya året med en annan människa i cyberrymden.
Den jag tillbringade årets sista timmar med var min så kära "cyberman" som jag skrivit om tidigare. Vet fortfarande inte hur/vad vår "relation" kommer att utvecklas till, vi har ju aldrig träffats irl. Vad jag vet är att han för det mesta får mig att må bra, och även om det inte alltid yppas så många ord oss emellan så har jag ändå det där lilla kittlandet i magen när jag tänker på och pratar med honom.
Konstigt, knäppt och irrationellt? Ja kanske, men det är så det är och inget man kan råda över.
På torsdag är det iaf dags för Herceptinbehandling igen, nr 13 (?) och även ett besök hos onkologen står på schemat denna dag.
Tänkte ta upp det här med vikten igen, mår så dåligt över hur mycket jag gått upp och att jag sen pga antihormonerna är väldigt stel och orörlig gör ju inte saken bättre.
För övrigt känner jag mig lite låg och smådeppig idag, känns som jag ful, fet och fattig går in i det nya året med en lite för negativ inställning...men det kommer säkert att ändras både en, två och fler gånger innan året är slut!
Gårdagen tillbringades i fysisk ensamhet (bortsett från katterna då) precis som de senaste x antal åren. Det brukar inte direkt regna inbjudningar över mig, och det här året var inget undantag. Men precis som med julen så gör det mig inget, jag trivs med att vara ensam för det mesta. Kan om jag vill helt och hållet ge fan i tolvslaget och istället gå och lägga mig klockan nio om jag skulle vilja det!
Om man som utomstående läser ovanstående kan det kanske verka lite sorgligt, men det försäkrar jag att det inte är. Känner man mig vet man att jag inte är någon typ, tjoho-klackarna i taket-partymänniska och vänner har jag ju flera stycken som både är nära och lojala.
Varför jag skrev fysisk ensamhet i början på det här inlägget beror på att jag precis som förra nyåret ändå vakade in och firade det nya året med en annan människa i cyberrymden.
Den jag tillbringade årets sista timmar med var min så kära "cyberman" som jag skrivit om tidigare. Vet fortfarande inte hur/vad vår "relation" kommer att utvecklas till, vi har ju aldrig träffats irl. Vad jag vet är att han för det mesta får mig att må bra, och även om det inte alltid yppas så många ord oss emellan så har jag ändå det där lilla kittlandet i magen när jag tänker på och pratar med honom.
Konstigt, knäppt och irrationellt? Ja kanske, men det är så det är och inget man kan råda över.
På torsdag är det iaf dags för Herceptinbehandling igen, nr 13 (?) och även ett besök hos onkologen står på schemat denna dag.
Tänkte ta upp det här med vikten igen, mår så dåligt över hur mycket jag gått upp och att jag sen pga antihormonerna är väldigt stel och orörlig gör ju inte saken bättre.
För övrigt känner jag mig lite låg och smådeppig idag, känns som jag ful, fet och fattig går in i det nya året med en lite för negativ inställning...men det kommer säkert att ändras både en, två och fler gånger innan året är slut!
onsdag 12 september 2012
Influensadepp
Fy för den lede säger jag bara, har varit sängliggande sedan i lördags i en helt vanlig rejäl förkylning.
Tyvärr har jag alltid en tendens att bli även psykiskt påverkad när jag är sjuk, denna gång var/är inget undantag. Man (jag) hade väl trott att efter att ha fått en cancerdiagnos så skulle en "vanlig" sjukdom kännas som blaha blaha och en fis i rymden?
Jag kan lugnt säga att för egen del så har ångesten totalt knockat mig den här gången, som en fet jävla käftsmäll!
Trots värkande huvud, bihålor och en täppt näsa så är det ändå ångesten som får mig att må riktigt, riktigt pissigt och ibland känna att jag inte vill vara med längre.
Idag har jag åtminstone lyckats uppbringa kraft både fysiskt och psykiskt för att ta mig utanför dörren. Bestämde mig så snart jag vaknat att ta cykeln och åka till apoteket och den lilla närbutiken för att inhandla lite nödvändigheter.
Jag vet ju att det känns bättre om jag får komma ut, men när man är riktigt under isen hjälper det inte med att man vet det, det svåra är att verkligen fixa att göra det.
I mitt fall behövs det ibland att någon annan rent fysiskt "tar tag" i mig och tvingar ut mig så jag inte gräver ner mig totalt.
Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här inlägget mer än att jag just nu mår skit och att jag verkligen hatar det.
Tyvärr har jag alltid en tendens att bli även psykiskt påverkad när jag är sjuk, denna gång var/är inget undantag. Man (jag) hade väl trott att efter att ha fått en cancerdiagnos så skulle en "vanlig" sjukdom kännas som blaha blaha och en fis i rymden?
Jag kan lugnt säga att för egen del så har ångesten totalt knockat mig den här gången, som en fet jävla käftsmäll!
Trots värkande huvud, bihålor och en täppt näsa så är det ändå ångesten som får mig att må riktigt, riktigt pissigt och ibland känna att jag inte vill vara med längre.
Idag har jag åtminstone lyckats uppbringa kraft både fysiskt och psykiskt för att ta mig utanför dörren. Bestämde mig så snart jag vaknat att ta cykeln och åka till apoteket och den lilla närbutiken för att inhandla lite nödvändigheter.
Jag vet ju att det känns bättre om jag får komma ut, men när man är riktigt under isen hjälper det inte med att man vet det, det svåra är att verkligen fixa att göra det.
I mitt fall behövs det ibland att någon annan rent fysiskt "tar tag" i mig och tvingar ut mig så jag inte gräver ner mig totalt.
Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här inlägget mer än att jag just nu mår skit och att jag verkligen hatar det.
tisdag 28 augusti 2012
Ångest är min arvedel
Mitt mående har varit väldigt upp och ner det sista, allt från djupa dalar till semihöga kullar. Ångest och oro är ju iofs något som funnits närvarande i mitt liv under en herrans massa år, men det gör det inte roligare direkt. Och nej, jag kan inte påstå att det blir så mycket lättare med åren, men dock har jag lärt mig att känna igen tecknen och gilla läget.
Ångest är verkligen ingen lek och absolut inget man önskar att någon ska behöva få uppleva!
Ångest är verkligen ingen lek och absolut inget man önskar att någon ska behöva få uppleva!
 |
| Bildkälla: Google |
torsdag 5 juli 2012
Oro
Fy vad jag hatar att jag stressar upp mig och oroar mig för saker och ting :(
Imorgon ska jag ju (såklart) strålas igen, denna gång kl. 9.05. Direkt efter det, kl. 9.45 har jag tid för att göra ultraljud av hjärtat. Redan nu är jag alltså orolig och stressad över att jag kanske ska bli försenad till ultraljudet om strålningen drar ut på tiden...
Det är och har alltid varit min stora skräck att komma försent. Här har ni tjejen som aldrig kom försent till skolan och så gott som alltid varit på plats på mina arbetsplatser minst en halvtimme innan jag börjat!
Och eftersom jag själv är sådan här så tycker jag det är väldigt jobbigt med personer som är tvärtom, får ju liksom alltid vänta på dem extra länge då jag alltid är tidig...ja, ni fattar vilka I-landsproblem jag har att brottas med! ;)
Ser för övrigt inte det minsta fram emot ultraljudet, sist jag gjorde ultraljud av hjärtat gjorde det nämligen vansinnigt ont!
Imorgon ska jag ju (såklart) strålas igen, denna gång kl. 9.05. Direkt efter det, kl. 9.45 har jag tid för att göra ultraljud av hjärtat. Redan nu är jag alltså orolig och stressad över att jag kanske ska bli försenad till ultraljudet om strålningen drar ut på tiden...
Det är och har alltid varit min stora skräck att komma försent. Här har ni tjejen som aldrig kom försent till skolan och så gott som alltid varit på plats på mina arbetsplatser minst en halvtimme innan jag börjat!
Och eftersom jag själv är sådan här så tycker jag det är väldigt jobbigt med personer som är tvärtom, får ju liksom alltid vänta på dem extra länge då jag alltid är tidig...ja, ni fattar vilka I-landsproblem jag har att brottas med! ;)
Ser för övrigt inte det minsta fram emot ultraljudet, sist jag gjorde ultraljud av hjärtat gjorde det nämligen vansinnigt ont!
lördag 14 april 2012
Morr
Sitter här och är fortfarande irriterad över blogginlägget som försvann, jag som kände mig så grymt nöjd med det...och nu får ingen läsa det, trist!
Är i alla fall hemma igen efter ännu en vecka hos moster och morbror, jag har blivit som deras hemmavarande 42-åriga dotter eller nåt ;)
Skämt åsido så har det varit skönt att ha haft folk omkring sig då psyket ju även denna gång inte riktigt varit så pålitligt.
Börjar mer och mer tro och förstå att ångesten och deppigheten troligtvis inte kommit pga. själva diagnosen cancer, utan att det nog snarare är en biverkning av mediciner (ev. kortisonet). Ska försöka kolla upp detta lite närmare, men av det lilla jag hittills läst om saken så är det tydligen så att vissa personer "inte tål" kortison och kan reagera såsom jag gjort! Tror inte direkt att det finns något alternativ till kortisonet som inte har de här biverkningarna så jag lär väl få leva med det här några veckor i månaden nu ett tag framöver...fy faan säger jag!!
Just i detta nu mår jag åtminstone rätt bra och är glad över att vara hemma hos mina älskade katter, och förstås över att kunna ha mina så gott som dagliga msn-samtal med mannen som får mitt hjärta att slå lite extra...:)) <3
Är i alla fall hemma igen efter ännu en vecka hos moster och morbror, jag har blivit som deras hemmavarande 42-åriga dotter eller nåt ;)
Skämt åsido så har det varit skönt att ha haft folk omkring sig då psyket ju även denna gång inte riktigt varit så pålitligt.
Börjar mer och mer tro och förstå att ångesten och deppigheten troligtvis inte kommit pga. själva diagnosen cancer, utan att det nog snarare är en biverkning av mediciner (ev. kortisonet). Ska försöka kolla upp detta lite närmare, men av det lilla jag hittills läst om saken så är det tydligen så att vissa personer "inte tål" kortison och kan reagera såsom jag gjort! Tror inte direkt att det finns något alternativ till kortisonet som inte har de här biverkningarna så jag lär väl få leva med det här några veckor i månaden nu ett tag framöver...fy faan säger jag!!
Just i detta nu mår jag åtminstone rätt bra och är glad över att vara hemma hos mina älskade katter, och förstås över att kunna ha mina så gott som dagliga msn-samtal med mannen som får mitt hjärta att slå lite extra...:)) <3
måndag 2 april 2012
Livstecken
Jodå jag lever!
Kom ur det djupa svarta hålet och kom hem ifrån min moster och morbror förra tisdagen.
Dessa dagar sedan jag kom hem har varit minst sagt energiska, jag påbörjade projekt sanera min lägenhet. Så här har fejats och putsat, tvättats och möblerats om. Vet inte riktigt var all denna energi kom från, för det är definitivt inte likt mig att med liv och lust ge mig på hushållssysslor :)
Men, men jag tar det som ett gott (och välbehövligt) tecken på bättre mående!
På onsdag är det dags för behandling igen, just nu känns det helt ok men jag är förstås lite orolig för att jag ska må lika psykiskt dåligt som jag gjorde efter förra omgången.
Har dock lovat min moster att höra av mig på direkten om jag börjar må dåligt och sedan kommer mina närmsta vänner att ha lite extra koll på mig!
Kom ur det djupa svarta hålet och kom hem ifrån min moster och morbror förra tisdagen.
Dessa dagar sedan jag kom hem har varit minst sagt energiska, jag påbörjade projekt sanera min lägenhet. Så här har fejats och putsat, tvättats och möblerats om. Vet inte riktigt var all denna energi kom från, för det är definitivt inte likt mig att med liv och lust ge mig på hushållssysslor :)
Men, men jag tar det som ett gott (och välbehövligt) tecken på bättre mående!
På onsdag är det dags för behandling igen, just nu känns det helt ok men jag är förstås lite orolig för att jag ska må lika psykiskt dåligt som jag gjorde efter förra omgången.
Har dock lovat min moster att höra av mig på direkten om jag börjar må dåligt och sedan kommer mina närmsta vänner att ha lite extra koll på mig!
söndag 18 mars 2012
Dimmigt
Jag har sedan jag fick min cytobehandling i onsdags i stort sett bara sovit, gråtit, haft ångest och absolut inte kunnat fokusera på någonting...fy i helvete vad jag hatar det här!!!
Tror eventuellt att jag börjar känna mig något lite bättre idag (peppar, peppar). Och ni som kanske försökt få tag i mig på telefon, sms, wordfeud eller liknande...håll ut, jag är snart på banan igen, men i detta nu är mamma i stort sett den enda jag orkar hålla kontakten med!
I mitt förvirrade sömndruckna tillstånd de senaste dagarna har jag haft väldigt mycket spännande och underliga drömmar. En av dessa återkommande drömmar handlar om att fiska och grilla fångsten över öppen eld, helt otroligt vad psyket är knepig ibland :P
Tror eventuellt att jag börjar känna mig något lite bättre idag (peppar, peppar). Och ni som kanske försökt få tag i mig på telefon, sms, wordfeud eller liknande...håll ut, jag är snart på banan igen, men i detta nu är mamma i stort sett den enda jag orkar hålla kontakten med!
I mitt förvirrade sömndruckna tillstånd de senaste dagarna har jag haft väldigt mycket spännande och underliga drömmar. En av dessa återkommande drömmar handlar om att fiska och grilla fångsten över öppen eld, helt otroligt vad psyket är knepig ibland :P
onsdag 29 februari 2012
Det måste bli bättre
Har haft några riktigt pissiga dagar det senaste, mitt inre genomgår en emotionell berg o dalbana. Ena stunden känns allt ok och jag är tacksam över att jag överlevt min första cytobehandling utan allt för många negativa bieffekter, nästa stund vill jag bara krypa ihop i fosterställning, somna och sedan vakna upp och upptäcka att de senaste månaderna bara varit en lång och otrevlig mardröm!
måndag 6 februari 2012
Trött
Trött, tröttare, tröttast...det är så det ser ut i mitt liv just nu.
Somnar oftast inte före tolv på kvällen, och vaknar tidigt, mellan sex och sju på morgonen.
På fm somnar jag ibland på soffan och sover nån timme och sedan en eftermiddagslur nån gång mellan två och fyra. Jag har trots detta inga problem med att somna på kvällen, vilket är ovanligt när det gäller mig.
Svårt att veta om det beror på ren slöhet eller om det är kroppens sätt att tala om för mig att jag inte är helt frisk!?
Något jag är tacksam för mitt i bedrövelsen är i alla fall att psyket än så länge håller sig på en ok nivå!
Om det fortsätter på samma sätt blir jag glad, dåligt fysiskt mående brukar annars ha en förmåga att få mig under isen rent psykiskt.
Jag tar antidepressiv medicin sedan många år tillbaka och hoppas att dessa mediciner kommer att kunna hjälpa mig undvika de värsta dipparna. De som kanske uppstår under mina kommande behandlingar.
Känner mig otroligt stark och positiv trots allt, vet att jag kommer att fixa det här även om det blir jobbigt! :)
Somnar oftast inte före tolv på kvällen, och vaknar tidigt, mellan sex och sju på morgonen.
På fm somnar jag ibland på soffan och sover nån timme och sedan en eftermiddagslur nån gång mellan två och fyra. Jag har trots detta inga problem med att somna på kvällen, vilket är ovanligt när det gäller mig.
Svårt att veta om det beror på ren slöhet eller om det är kroppens sätt att tala om för mig att jag inte är helt frisk!?
Något jag är tacksam för mitt i bedrövelsen är i alla fall att psyket än så länge håller sig på en ok nivå!
Om det fortsätter på samma sätt blir jag glad, dåligt fysiskt mående brukar annars ha en förmåga att få mig under isen rent psykiskt.
Jag tar antidepressiv medicin sedan många år tillbaka och hoppas att dessa mediciner kommer att kunna hjälpa mig undvika de värsta dipparna. De som kanske uppstår under mina kommande behandlingar.
Känner mig otroligt stark och positiv trots allt, vet att jag kommer att fixa det här även om det blir jobbigt! :)
söndag 5 februari 2012
Förbannad
Blir så trött, låg i sängen igår kväll och skrev ett långt blogginlägg på iphonen...la till en bild...och då försvann all text! Trodde och hoppades att texten sparats, men icke...så irriterande!!!
Jag låg i alla fall i sängen med en arm som spänner och känns ack så obehaglig. Att operera ut lymfkörtlarna påverkar definitivt kroppen mer än vad bröstoperationen gjorde.
Nerverna i arm och hand blir bla. påverkade och jag måste nu för resten av livet vara uppmärksam på sår och skador, alltid använda handskar om jag påtar i jorden mm. mm.
Det är ju lätt att som icke insatt i det här tro att bara man opererar bort tumörerna (om de går att operera) och får behandling så är allt som vanligt och som förut igen. Vips är man frisk liksom!
Tyvärr är det inte så, och jag vet att många som upplevt cancersjukdom kan skriva under på detta. Vissa biverkningar av behandlingar stannar kvar långt efter att man avslutat dem, om de överhuvudtaget någonsin försvinner.
Jag har mött flera personer som år efter avslutad behandling fortfarande lider av sviterna från behandlingarna och nu måste ha behandling eller operationer för att hålla biverkningarna i schack.
Cancer är verkligen ett "åtagande" för livet som påverkar en både fysiskt och psykiskt!
För övrigt tittade jag inte på melodifestivalen igår...våga vägra melodifestival är min devis sedan många år!
Begriper inte riktigt hur man orkar med att kolla på alla dessa delfinaler, jag är övertygad om att jag kommer att få höra alla låtar till leda ändå, vare sig jag vill eller inte!
Men alla ni som nu kollar på mellon...jag tycker om er ändå! ;)
Jag låg i alla fall i sängen med en arm som spänner och känns ack så obehaglig. Att operera ut lymfkörtlarna påverkar definitivt kroppen mer än vad bröstoperationen gjorde.
Nerverna i arm och hand blir bla. påverkade och jag måste nu för resten av livet vara uppmärksam på sår och skador, alltid använda handskar om jag påtar i jorden mm. mm.
Det är ju lätt att som icke insatt i det här tro att bara man opererar bort tumörerna (om de går att operera) och får behandling så är allt som vanligt och som förut igen. Vips är man frisk liksom!
Tyvärr är det inte så, och jag vet att många som upplevt cancersjukdom kan skriva under på detta. Vissa biverkningar av behandlingar stannar kvar långt efter att man avslutat dem, om de överhuvudtaget någonsin försvinner.
Jag har mött flera personer som år efter avslutad behandling fortfarande lider av sviterna från behandlingarna och nu måste ha behandling eller operationer för att hålla biverkningarna i schack.
Cancer är verkligen ett "åtagande" för livet som påverkar en både fysiskt och psykiskt!
För övrigt tittade jag inte på melodifestivalen igår...våga vägra melodifestival är min devis sedan många år!
Begriper inte riktigt hur man orkar med att kolla på alla dessa delfinaler, jag är övertygad om att jag kommer att få höra alla låtar till leda ändå, vare sig jag vill eller inte!
Men alla ni som nu kollar på mellon...jag tycker om er ändå! ;)
tisdag 24 januari 2012
Tjipp
Idag blir ännu en dag av väntan...borde vara van vid det här laget...?
Efter klockan 15 idag ska jag ringa avd. 33 för att få reda på när jag ska vara på plats imorgon för operationen.
Som tur är (haha) har jag en lägenhet att städa, ev. kattvakter att fixa och förstås den härliga preop.duschen med Descutan att sysselsätta mig med. Så tiden bör ju bara flyga iväg idag, eller? :)
Just det, du som skrev en kommentar häromdagen under aliaset "gammal vän" får gärna ge dig till känna, är grymt nyfiken på vem du är!!
Efter klockan 15 idag ska jag ringa avd. 33 för att få reda på när jag ska vara på plats imorgon för operationen.
Som tur är (haha) har jag en lägenhet att städa, ev. kattvakter att fixa och förstås den härliga preop.duschen med Descutan att sysselsätta mig med. Så tiden bör ju bara flyga iväg idag, eller? :)
Just det, du som skrev en kommentar häromdagen under aliaset "gammal vän" får gärna ge dig till känna, är grymt nyfiken på vem du är!!
lördag 14 januari 2012
Död och pina
Har nu i flera dagar gått och finurlat på ett blogginlägg om dödsrädsla, smärta och ångest. Jag vet vad jag vill säga och vad jag känner men det är fan så svårt att få det på pränt!
Jag kommer att göra ett inlägg om det, men inte just idag...
När jag skriver något, speciellt om det ska läsas av andra så vill jag bli helt nöjd och att personerna som läser helst inte ska hysa några tvivel om vad jag menar och hur jag tänker.
Min intention med den här bloggen är att försöka visa ALLT, både bra och dåligt, glädje och sorg!
Jag hoppas och tror att de som läser mina inlägg förstår att jag vill vara väldigt öppen med vad som hänt och händer mig.
Trots mina ibland kanske putslustiga inlägg så är jag fullkomligt medveten om att det här inte är och sannerligen inte kommer att vara någon lek. Men även i det mest tragiska kan man ofta hitta åtminstone någon liten skymt av humor, och det är det jag försöker hitta och dela med mig av! :)
Min förhoppning är att ni som läser vill skratta med mig när jag skrattar, gråta med mig när jag gråter och kämpa med mig när jag kämpar!
Jag är inget offer och ingen martyr, jag är bara jag...en tjej som blev som hon blev när hon inte blev som hon skulle...eller hur det nu var :)
Jag kommer att göra ett inlägg om det, men inte just idag...
När jag skriver något, speciellt om det ska läsas av andra så vill jag bli helt nöjd och att personerna som läser helst inte ska hysa några tvivel om vad jag menar och hur jag tänker.
Min intention med den här bloggen är att försöka visa ALLT, både bra och dåligt, glädje och sorg!
Jag hoppas och tror att de som läser mina inlägg förstår att jag vill vara väldigt öppen med vad som hänt och händer mig.
Trots mina ibland kanske putslustiga inlägg så är jag fullkomligt medveten om att det här inte är och sannerligen inte kommer att vara någon lek. Men även i det mest tragiska kan man ofta hitta åtminstone någon liten skymt av humor, och det är det jag försöker hitta och dela med mig av! :)
Min förhoppning är att ni som läser vill skratta med mig när jag skrattar, gråta med mig när jag gråter och kämpa med mig när jag kämpar!
Jag är inget offer och ingen martyr, jag är bara jag...en tjej som blev som hon blev när hon inte blev som hon skulle...eller hur det nu var :)
fredag 13 januari 2012
Wear it like a crown
Igår var en riktigt trevlig dag, kan nog helt ärligt säga att det fanns flera minuter under torsdagen då jag faktiskt inte tänkte på cancer!
Dagen började med att jag kollade mitt konto för att se om min sjukpenning kommit, och det hade den, så jävla glad...tjoho!!
Hur kan man bli så glad över det?
Jo, då jag är en mycket slarvig människa så är inte jag med i någon A-kassa vilket gör att jag nu som arbetslös endast är berättigad till 320 kr/dag (sen dras det skatt på det).
Min sjukpenning däremot baseras ju på min senaste inkomst, så utbetalningen jag fick nu för 25 dagars sjukskrivning var uppskattningsvis ungefär dubbla summan mot det jag får i arbetslöshetsersättning! Ja ni fattar känslan hoppas jag :)
Med detta välkomna ekonomiska tillskott bestämde jag mig för att jag behövde klippa mig och det nu och på en gång. Fick en tid omgående hos en vän som är frisör och det var så skönt och välbehövligt!
Min tanke med klippningen var också att det här kanske var sista gången jag behöver klippa mig på ett bra tag. Eftersom jag som det verkar kommer att få cellgifter så finns ju möjligheten att jag kommer att tappa håret pga det och då lär jag inte direkt behöva klippa mig på ett tag!
Efter en kombinerad frukost/lunch/middag på café var det dags att bege sig in till Göteborg med en god vän för att se Cirkus Cirkörs föreställning "Wear it like a crown"!
Har aldrig sett Cirkus Cirkör live någon gång förut och hade nu turen att vinna två biljetter till denna föreställning på Storan...Happy, happy!
Både glädje, vemod, skratt och förundran genomsyrade mig under denna fantastiska föreställning. Rekommenderas varmt till alla som vill fly vardagen och få en chans att tänka på något annat en stund!
Så som sagt en nice och trevlig torsdag hade jag absolut!
Länk till Cirkus Cirkör och Wear it like a crown HÄR
Dagen började med att jag kollade mitt konto för att se om min sjukpenning kommit, och det hade den, så jävla glad...tjoho!!
Hur kan man bli så glad över det?
Jo, då jag är en mycket slarvig människa så är inte jag med i någon A-kassa vilket gör att jag nu som arbetslös endast är berättigad till 320 kr/dag (sen dras det skatt på det).
Min sjukpenning däremot baseras ju på min senaste inkomst, så utbetalningen jag fick nu för 25 dagars sjukskrivning var uppskattningsvis ungefär dubbla summan mot det jag får i arbetslöshetsersättning! Ja ni fattar känslan hoppas jag :)
Med detta välkomna ekonomiska tillskott bestämde jag mig för att jag behövde klippa mig och det nu och på en gång. Fick en tid omgående hos en vän som är frisör och det var så skönt och välbehövligt!
Min tanke med klippningen var också att det här kanske var sista gången jag behöver klippa mig på ett bra tag. Eftersom jag som det verkar kommer att få cellgifter så finns ju möjligheten att jag kommer att tappa håret pga det och då lär jag inte direkt behöva klippa mig på ett tag!
Efter en kombinerad frukost/lunch/middag på café var det dags att bege sig in till Göteborg med en god vän för att se Cirkus Cirkörs föreställning "Wear it like a crown"!
Har aldrig sett Cirkus Cirkör live någon gång förut och hade nu turen att vinna två biljetter till denna föreställning på Storan...Happy, happy!
Både glädje, vemod, skratt och förundran genomsyrade mig under denna fantastiska föreställning. Rekommenderas varmt till alla som vill fly vardagen och få en chans att tänka på något annat en stund!
Så som sagt en nice och trevlig torsdag hade jag absolut!
Länk till Cirkus Cirkör och Wear it like a crown HÄR
lördag 3 december 2011
Ångest och förväntan
Efter en fredag som till stor del tillbringades under täcket i soffan sovandes och med täppt och emellanåt rinnande näsa och huvudvärk så vaknade jag i morse med ångesten från helvetet.
Med oro för allt och inget, mest över att operationen inte ska bli av pga förkylning men även oro över vem som kan ta hand om mina älskade katter under tiden jag är på sjukhuset.
Lyckades dock med tårarna flödande lösa melodikrysset på radion och efterföljande samtal med modern för att gå igenom vad vi kunnat och inte kunnat i dagens kryss. Mamma gjorde sitt bästa för att muntra upp mig när jag i mitt något förvirrade tillstånd av ångest och gråt öser ur mig vad jag känner att jag måste göra innan jag åker härifrån imorgon.
Inser efter samtalet med mamma och senare med min goda vän som kommer att hjälpa mig med katterna att jag måste ingenting, jag kan sova, gråta eller bara vara...det finns inga måsten!
Några timmar efter dessa samtal så mår jag mycket bättre både fysiskt och psykiskt. Jag har t o m orkat baka lite bröd, städa (hjälpligt) i badrummet samt börjat packa lite inför sjukhusvistelsen.
Just i detta nu är jag hur konstigt det än låter förväntansfull och lite pirrig inför vad som komma skall.
Kvällens mission är (om jag nu fixar det själv), att göra en gipsavgjutning av mina bröst. Detta är något jag känt att jag velat göra sedan den dag jag var på min kompletterande undersökning, alltså veckan innan jag fick reda på att jag hade två tumörer i mitt vänstra bröst!
Kan bli spännande det här!
Med oro för allt och inget, mest över att operationen inte ska bli av pga förkylning men även oro över vem som kan ta hand om mina älskade katter under tiden jag är på sjukhuset.
Lyckades dock med tårarna flödande lösa melodikrysset på radion och efterföljande samtal med modern för att gå igenom vad vi kunnat och inte kunnat i dagens kryss. Mamma gjorde sitt bästa för att muntra upp mig när jag i mitt något förvirrade tillstånd av ångest och gråt öser ur mig vad jag känner att jag måste göra innan jag åker härifrån imorgon.
Inser efter samtalet med mamma och senare med min goda vän som kommer att hjälpa mig med katterna att jag måste ingenting, jag kan sova, gråta eller bara vara...det finns inga måsten!
Några timmar efter dessa samtal så mår jag mycket bättre både fysiskt och psykiskt. Jag har t o m orkat baka lite bröd, städa (hjälpligt) i badrummet samt börjat packa lite inför sjukhusvistelsen.
Just i detta nu är jag hur konstigt det än låter förväntansfull och lite pirrig inför vad som komma skall.
Kvällens mission är (om jag nu fixar det själv), att göra en gipsavgjutning av mina bröst. Detta är något jag känt att jag velat göra sedan den dag jag var på min kompletterande undersökning, alltså veckan innan jag fick reda på att jag hade två tumörer i mitt vänstra bröst!
Kan bli spännande det här!
torsdag 1 december 2011
NEJ
Hypokondrikern i mig är pigg och vaken idag tyvärr!
Och nu är det inte cancer jag pratar om utan en vanlig sketen förkylning...känner mig lite kass i halsen och näsan.
Men hallå kanske du tänker, en förkylning är väl inget att oroa sig för? Nej i normala fall hade jag tänkt att skit också, tråkigt att bli förkyld!
Men när det nu endast är fem dagar kvar till min operation så kan en förkylning betyda att operationen blir inställd och det FÅR INTE HÄNDA!!!
Så alla snälla rara högre makter som eventuellt finns därute någonstans, låt mig få hålla mig frisk åtminstone någon vecka till...please, ok!?
Och nu är det inte cancer jag pratar om utan en vanlig sketen förkylning...känner mig lite kass i halsen och näsan.
Men hallå kanske du tänker, en förkylning är väl inget att oroa sig för? Nej i normala fall hade jag tänkt att skit också, tråkigt att bli förkyld!
Men när det nu endast är fem dagar kvar till min operation så kan en förkylning betyda att operationen blir inställd och det FÅR INTE HÄNDA!!!
Så alla snälla rara högre makter som eventuellt finns därute någonstans, låt mig få hålla mig frisk åtminstone någon vecka till...please, ok!?
måndag 28 november 2011
...
När man gråter så våldsamt och mycket att man måste använda nässpray för att kunna andas...den känslan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)