Morr

Sitter här och är fortfarande irriterad över blogginlägget som försvann, jag som kände mig så grymt nöjd med det...och nu får ingen läsa det, trist!

Är i alla fall hemma igen efter ännu en vecka hos moster och morbror, jag har blivit som deras hemmavarande 42-åriga dotter eller nåt ;)
Skämt åsido så har det varit skönt att ha haft folk omkring sig då psyket ju även denna gång inte riktigt varit så pålitligt.

Börjar mer och mer tro och förstå att ångesten och deppigheten troligtvis inte kommit pga. själva diagnosen cancer, utan att det nog snarare är en biverkning av mediciner (ev. kortisonet). Ska försöka kolla upp detta lite närmare, men av det lilla jag hittills läst om saken så är det tydligen så att vissa personer "inte tål" kortison och kan reagera såsom jag gjort! Tror inte direkt att det finns något alternativ till kortisonet som inte har de här biverkningarna så jag lär väl få leva med det här några veckor i månaden nu ett tag framöver...fy faan säger jag!! 

Just i detta nu mår jag åtminstone rätt bra och är glad över att vara hemma hos mina älskade katter, och förstås över att kunna ha mina så gott som dagliga msn-samtal med mannen som får mitt hjärta att slå lite extra...:)) <3