Jahopp, då var det några dagar sen jag skrev, men jag har redan konstaterat att någon toppbloggare med sisådär 10 inlägg om dagen, det kommer aldrig den här bruden att bli!
Jag har precis, eller ja för en dryg timme sen kommit hem till min egen "crib" efter min vistelse i Kållered. Anledningen till att det inte blev hemgång förrän idag berodde dels på att moster och morbror åkte iväg till Azorerna i tisdags, och då av förklarliga skäl inte kunde köra mig hem vilket de gjort annars. Nu fick jag snällt vänta på att min kropp klarade av att förflytta sig för egen maskin mer än tio meter i taget :P
Underbart härligt att vara hemma och få pussa på mina gosegrisar, dvs katterna igen!
Jag skulle ljuga om jag sa att jag mår bra nu...men jag mår åtminstone mycket bättre och rör mig lättare än för några dagar sen.
Sedan jag påbörjade mina behandlingar så har jag i stort sett aldrig kollat min temp, men idag fick jag ett ryck och gjorde det...hade 37.7!!!
Nu låter väl inte det så mycket och jag känner mig inte febrig direkt, men ni som kanske känner till det eller fått cellgifter själva vet att det finns en magisk gräns som går vid 38 grader.
Får man 38 eller däröver så ska man kontakta sjukvården då man av cellgifterna är väldigt infektionskänslig och det kan gå illa om man inte får vård.
Jag tog det säkra före det osäkra och ringde min kontaktsköterska för att höra vad hon trodde, hon trodde inte det var någon fara då jag inte direkt har några andra symtom som skulle tyda på infektion.
Så nu får jag väl bara hålla lite koll, för lite nojig blir man allt när man är i den här situationen.
Men eftersom jag inte tagit tempen så ofta förut är det ju inget som säger att jag inte haft förhöjd temp tidigare, men inte vetat om det ;)
Jaja, det är mycket med det jordiska!
Så skönt att du är hemma igen! Ta hand om dig och umgås inte med folk som är förkylda eller har nån annan bacill! Hoppas det finns någon som kan titta till dig. Så mysigt att du har katter, själv har jag en kvar. Min andra dog tyvärr i slutet av februari. Och Milda som är kvar, blir 16 nu den 13 maj - en underbar liten kompis som oxå börjar bli lite stelbent precis som matte :o))
SvaraRaderaTänker på dig och missarna, klappa dem från mig.
God bättring på dig!!!!!
Stor kram, "Cybermormor"
Ja jösses vad skönt det är att vara hemma igen, katterna har nästan "klängt" på mig här i soffan ända sen jag kom hem...så jag var nog efterlängtad :)
RaderaNej nu det närmsta får jag vara försiktig med vilka jag träffar, lite trist men det är bara att gilla läget. Det är ju trots allt bara en kort period av livet som jag måste stå ut med det här.
Lovar att klappa katterna från dig, och tack för att du är så gullig och tänker på mig och lämnar kommentarer, det uppskattas!!
Kram, Lotta <3
Lotta, klart jag tänker på dig! Så go' du är som svarar! Men kom ihåg att det behöver du inte, jag skriver så gärna ändå så länge du står ut med mig. Du ska tänka på DIG SJÄLV i första hand!
SvaraRaderaFår dina missar gå ut? I så fall, var oxå försiktig med små klo-angrepp. Lättare sagt än gjort, jag vet... :o)) Jag ser oftast ut som om jag hade varit i slagsmål med nån fyrbent hehe. Men hon kloar och halkar ibland med nån tass och så blir det nån liten reva i skinnet.
Men varför ska man ha missar, om inte för att gosa med dem och tala om hur fina de är?
Hur går det för dig, hur känner du dig nu? Har du allt du behöver hemma? Som sagt, jag hoppas att det finns nån som kan titta till dig emellanåt. Säg till om jag kan hjälpa dig med något (bor visserligen i Sthlm men med Internet, telefon och post kan man lösa mycket).
Du - kanske nån tuff halsduk framför mun och näsa vore skyddande om du ska ut bland folk (i stället för munskydd)- du skulle väl se ut som värsta gangsterbruden! :o))
Bamsekram, CM (CyberMormor hehe)