Dags för den sista intravenösa behandlingen med Herceptin/studieläkemedel strax...känns lite konstigt faktiskt.
Hädanefter blir det alltså "bara" Zoladexsprutan (antiöstrogen) en gång i månaden.
torsdag 18 april 2013
måndag 15 april 2013
En känsla av...?
Ja vad ska jag säga om dagens besök hos onkologen?
Stämningen var trevlig (om man nu kan säga så i de här sammanhanget), men idag kändes det lite väl "snabbt in, snabbt ut".
Vet inte om det berodde på att jag inte träffade "min" onkolog utan samordnaren/chefen för bröstcancerteamet. Han gjorde sitt, alltså frågade mig enligt en mall han hade framför sig, om jag har diarréer, förstoppning, hudförändringar mm. mm.
Sedan var det dags att slänga fram tuttarna och han palperade de, samt kände över lymfkörtlarna och lyssnade på hjärta och lungor.
Jag fick reda på att ultraljudet av hjärtat och mammografin jag gjorde förra veckan såg bra ut...och det var ju positivt och skönt.
Men inte en enda gång frågade han om jag ville ta upp något eller hade några frågor. Alldeles i början av vårt samtal berättade jag hur jag mått de senaste dagarna och vad det berodde på, men det ville han inte riktigt lägga fokus på, då det inte direkt kan kopplas till cancern och min behandling. Visst, jag hade problem med stress och ångest redan innan den här resan. Men jag tror/vet att jag inte skulle blivit så stresspåverkad och så trött som jag varit nu om jag inte haft en cancerdiagnos i bagaget.
Kanske någon som läser det här undrar, varför tog hon inte upp frågorna själv?
Det enkla svaret är en kombination av att jag inte riktigt orkade, och sedan blev jag lite överrumplad av att mötet helt plötsligt var över och han tackade för sig.
Men vad fasen, ingen mening att älta detta, jag har ny tid hos läkaren 16 maj och då kanske det funkar bättre!
Stämningen var trevlig (om man nu kan säga så i de här sammanhanget), men idag kändes det lite väl "snabbt in, snabbt ut".
Vet inte om det berodde på att jag inte träffade "min" onkolog utan samordnaren/chefen för bröstcancerteamet. Han gjorde sitt, alltså frågade mig enligt en mall han hade framför sig, om jag har diarréer, förstoppning, hudförändringar mm. mm.
Sedan var det dags att slänga fram tuttarna och han palperade de, samt kände över lymfkörtlarna och lyssnade på hjärta och lungor.
Jag fick reda på att ultraljudet av hjärtat och mammografin jag gjorde förra veckan såg bra ut...och det var ju positivt och skönt.
Men inte en enda gång frågade han om jag ville ta upp något eller hade några frågor. Alldeles i början av vårt samtal berättade jag hur jag mått de senaste dagarna och vad det berodde på, men det ville han inte riktigt lägga fokus på, då det inte direkt kan kopplas till cancern och min behandling. Visst, jag hade problem med stress och ångest redan innan den här resan. Men jag tror/vet att jag inte skulle blivit så stresspåverkad och så trött som jag varit nu om jag inte haft en cancerdiagnos i bagaget.
Kanske någon som läser det här undrar, varför tog hon inte upp frågorna själv?
Det enkla svaret är en kombination av att jag inte riktigt orkade, och sedan blev jag lite överrumplad av att mötet helt plötsligt var över och han tackade för sig.
Men vad fasen, ingen mening att älta detta, jag har ny tid hos läkaren 16 maj och då kanske det funkar bättre!
söndag 14 april 2013
Panikattacker och magont
Söndagsångesten gör sig påmind och slår till obarmhärtigt i attacker. Ena stunden mår jag helt ok, för att i nästa stund få som ett slag i magen, må illa och bli orolig i hela kroppen. Det här är ju inget nytt, utan jag har varit med om detta alltför många gånger. Men trots det så blir jag förvånad, lamslagen och stel när det händer.
Jag har en ganska klar bild över vad det är som gör att jag just denna helg får dessa "attacker". Sen den 1 februari arbetstränar jag, och jag har som enda krav från arbetsförmedlingens håll att jag jobbar minst 10 timmar per vecka. Fram till i måndags har jag nog i snitt jobbat 4 timmar per dag och kunnat lägga upp min tid lite som jag önskat (bortsett från 3 tim/dag då det är telefontid som måste passas på min arbetsplats.).
Detta arrangemang har passat mig bra då jag inte känner att jag behöver stressa utan kan ta saker i min egen takt vilket mitt psyke uppskattar.
Men nu är det så att vi fått en praktikant på jobbet och på grund av sjukdom och annat hos mina kollegor hamnade det på mig att ta hand om praktikanten. Detta har gjort att jag känt pressen och stressen i att "underhålla" och sätta hen i arbete vilket gjort att jag inte prioriterat mitt eget mående.
Var så otroligt trött i fredags när jag kom hem att jag i stort sett däckade på soffan när jag kom hem. Och igår em när ångesten slog till la jag mig också och sov i drygt 4 timmar. Satt sedan uppe några timmar för att slutligen stupa i säng och somna bums vid 23-tiden.
Nu vill jag dock klargöra att vår praktikant är otroligt duktig, snabblärd, trevlig och bra på alla sätt...men då man som jag har problem med stress och annat är jag nog inte den mest lämpade för att handleda någon annan.
I övriga livet har det varit både mammografi och hjärtultraljud den här veckan.
Imorgon startar jag med ett besök hos onkologen och med hen kommer jag att ta upp det faktum att jag ofta vaknar tidigt och har som ett "gurglande" och väsande i lungorna. Kanske är det bara så att jag fått astma eller nåt, men jag känner inte att jag har så stora problem med att andas...
Jaja, jag är ju i fruktansvärt dålig kondition och fixar inte längre att promenera några längre sträckor utan att det känns som att jag ska få en hjärtinfarkt eller nåt.
Men jag får se vad de säger, kan vara läge för en lungröntgen måhända...kan ju vara kul, då det var ett tag sen :P
På torsdag är det sen äntligen dags för den allra sista Herceptin och studieläkemedelsbehandlingen!
Jag har en ganska klar bild över vad det är som gör att jag just denna helg får dessa "attacker". Sen den 1 februari arbetstränar jag, och jag har som enda krav från arbetsförmedlingens håll att jag jobbar minst 10 timmar per vecka. Fram till i måndags har jag nog i snitt jobbat 4 timmar per dag och kunnat lägga upp min tid lite som jag önskat (bortsett från 3 tim/dag då det är telefontid som måste passas på min arbetsplats.).
Detta arrangemang har passat mig bra då jag inte känner att jag behöver stressa utan kan ta saker i min egen takt vilket mitt psyke uppskattar.
Men nu är det så att vi fått en praktikant på jobbet och på grund av sjukdom och annat hos mina kollegor hamnade det på mig att ta hand om praktikanten. Detta har gjort att jag känt pressen och stressen i att "underhålla" och sätta hen i arbete vilket gjort att jag inte prioriterat mitt eget mående.
Var så otroligt trött i fredags när jag kom hem att jag i stort sett däckade på soffan när jag kom hem. Och igår em när ångesten slog till la jag mig också och sov i drygt 4 timmar. Satt sedan uppe några timmar för att slutligen stupa i säng och somna bums vid 23-tiden.
Nu vill jag dock klargöra att vår praktikant är otroligt duktig, snabblärd, trevlig och bra på alla sätt...men då man som jag har problem med stress och annat är jag nog inte den mest lämpade för att handleda någon annan.
I övriga livet har det varit både mammografi och hjärtultraljud den här veckan.
Imorgon startar jag med ett besök hos onkologen och med hen kommer jag att ta upp det faktum att jag ofta vaknar tidigt och har som ett "gurglande" och väsande i lungorna. Kanske är det bara så att jag fått astma eller nåt, men jag känner inte att jag har så stora problem med att andas...
Jaja, jag är ju i fruktansvärt dålig kondition och fixar inte längre att promenera några längre sträckor utan att det känns som att jag ska få en hjärtinfarkt eller nåt.
Men jag får se vad de säger, kan vara läge för en lungröntgen måhända...kan ju vara kul, då det var ett tag sen :P
På torsdag är det sen äntligen dags för den allra sista Herceptin och studieläkemedelsbehandlingen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)