Avgrundsdjup

Gråt, snor och självförakt har präglat denna dag.

Just nu känns det som att det enda den här sjukdomen lärt mig är att det är ingen mening med att glädjas åt något. Jag kommer ändå bara att få en fet jävla käftsmäll som knockar mig och får varje uns av självförtroende och tillit till mig själv att långsamt försvinna...lite mer för varje dag.
Ser just nu inte att något positivt kommit ur den här "erfarenheten".
Många säger att de blivit starkare i sig själva och kunnat stå på sig/stå upp för sig själva efter att ha gått igenom något sånt här. Dithän har i alla fall inte jag kommit än...om jag nu någonsin kommer dit?

Orättvisa

Längesedan jag skrev...igen.

Lite melankolisk och ledsen då några av mina cancersystrar fått tråkiga besked. En har drabbats av bröstcancer efter att redan vara drabbad av två andra cancerdiagnoser. Den andra har redan innan hennes behandlingar var slutförda nu fått spridning av sin cancer.

Även artisten/sångerskan Anastacia har nu 10 år efter sin bröstcancerdiagnos drabbats av återfall.

Livet är så skört och orättvist ibland. 
Och som vanligt när det gäller mig så blir jag bedrövad när den här skitsjukdomen drabbar de som enligt mig har betydligt mer att leva för än vad jag har.
Tjejer (och killar med för den delen) på dryga 30 med barn och familj borde vara förskonade från det här helvetet! 

Själv mår jag inte så fruktansvärt bra heller, men lyckas/kämpar med att hålla skenet uppe så gott det går. Min kropp är kassare än kass och psyket gör djupdykningar emellanåt, jag känner att jag tappat bort MIG på vägen någonstans...